Förlossningen, 30 mars
Vaknar 02.30 natten till beräknad förlossning av att vattnet går. Hinner på något sätt hoppa ur sängen innan (konstigt, det var som att man kände precis innan att något hände i kroppen). Känns som att kissa på sig fast ändå inte, förstår att det är vattnet som gått. Fast inte som på film att det bara forsar ut, det kommer lite i taget. Jaha, vad gör jag nu? Jag vet ju att det kan ta flera dygn innan värkarbetet sätter igång efter att vattnet har gått så jag blir inte stressad. Men som sagt vad gör jag? Läser på pappret från förlossningen att man ska kontakta dem vid misstänkt vattenavgång. Men det kanske jag kan göra imorgon? Hm... Nä, jag ringer förlossningen. Där säger barnmorskan (BM) att jag måste komma in på kontroll kl. 10.00 för att man ska konstatera vattenavgång. Om vattnet har gått och det inte händer något mer sätts man igång efter tre dygn. Nu ska jag gå och lägga mig och sova så att jag orkar med om förlossningen drar igång. Om jag får värkar får jag höra av mig. Okej... sova. Nu? Är inte direkt trött efter detta... har ju faktiskt sovit 3,5 timme redan... = ) Ska jag ringa M? Nä... jag låter honom sova lite, det kan ju faktiskt dröja innan det händer något. Lägger mig igen. Får molande värk i magen strax där efter. Känns som mensvärk. Mycket oregelbunden. Går upp och kollar på TV. Har lite ont till och från, känns inte så märkvärdigt.
Klockan 5 äter jag lite yoghurt, har börjat få mer ont nu, kommer mer regelbundet, ca 8 minuter mellan. Fortfarande helt hanterbar smärta men jag ringer förlossningen, osäker på om jag ska in på kontrollen kl. 10.00 nu när jag fått värkar. Fattar inte vad BM menar, hon säger att jag kan komma in nu om jag fått värkar. "Men SÅ ont har jag inte, jag vill vänta med att komma in" säger jag. BM: "kom in om ett tag då". Okej... vid 5.30 ringer jag M:
- Hej, väckte jag dig?
- Ja, lite..
- Du får nog komma hem nu...
- Jag åker.
Klick. Mer behövde inte sägas... Har lite mer ont nu, kommer mer regelbundet. Kollar på dåliga TV-program och har en varm vetekudde i ryggslutet. M är hemma efter ca 40 min. (Det ska ta en dryg timme att köra ju.... ) =)
- Har vattnet gått? (Den viktigaste frågan? Som att det säger allt.. Tror inte att karlar har jättebra koll på det här med förlossningar...)
- Ja...
- Ska vi åka in?
- Nej... eller jag vet inte. Jag fattar inte vad dom menar.
M duschar och äter frukost och jag ringer (IGEN) till förlossningen och pratar med en ny BM som menar att även om jag fått värkar så ska jag komma in kl. 10.00 och konstatera vattenavgång eftersom att värkarna kan avta. M ser lite besviken ut: kl. 10.00? Det är ju lång tid kvar... han går och lägger sig efter att ha förvissat sig om att han inte kan göra något för mig just nu. Jag tycker att det är bra att han vilar sig så att nån av oss orkar med detta... klockan är nu 7.00 och värkarna kommer regelbundet och gör mer och mer ont. Jag vandrar runt i lägenheten och profylax-andas. Tar två värktabletter med paracetamol eftersom att jag anser "att det är en underskattad smärtlindring som faktiskt är en bra grund" Ha!
Klockan 9.30 är vi på g att åka in, jag har så ont att M får ta på mig strumpor och skor eftersom att jag inte kan böja mig. Jag är glad att vi ska åka, vill inte va kvar hemma längre. Är dock övertygad om att vi får åka hem igen, det får ju alla göra liksom! In på specialistmödravården och anmäler mig.
- Har fått tid kl. 10.00 väser jag fram.
- Okej.. då kan du sitta ner i väntrummet så länge. (I väntrummet sitter 10 förväntansfulla par som är där för ultraljud eller dyl. Jag kan inte sitta still och måste andas mycket ljudligt under varje värk. Känns inte lockande att vänta där med dem).
Jag stirrar på receptionisten med en mördande blick.
- Har du värkar?
- Mhm.
Får vänta i ett undersökningsrum istället. M går och parkerar bilen.
- Ta inte med väskan upp, det är pinsamt. Vi kommer ändå att få åka hem igen.
En BM kommer och konstaterar att vattnet har gått och under den korta tid vi pratar får jag ca 4-5 värkar. Har nu rejält ont och ca 3-4 min mellan värkarna. Hon konstaterar att bebisen lagt sig i position för förlossningen.
- Vi går direkt in på förlossningen, säger BM.
- Okej.. men min sambo...?
- Vi talar om att du blir flyttad dit.
- Men inte kan vi få barn idag? Vi är ju beräknade idag. Det är ju ingen som får barn på beräknad dag!
- Eh..jo, det händer faktiskt...
Blir visad till ett rum på förlossningen och väntar på att en ny BM från förlossningen ska komma. SMS:ar M och säger att han ska ta med väskan, för vi blir nog kvar. M kommer in i rummet.
- Är det här du ska föda barnet?
- Jag vet faktiskt inte...
- Jo, kolla där ska barnet ligga när det kommit ut..
- Okej... (Jag fattar fortfarande inte riktigt att barnet ska komma idag..)
BM 1 kommer in och presenterar sig. Får CTG-apparat på magen i ca 30 min så att hon ser värkarna och att bebisen mår bra. Vi pratar smärtlindring.
- Jag är öppen för förslag, men vill inte ha någon EDA helst om jag inte dör av smärta, säger jag hurtfriskt.
- Okej. Då prövar vi med TENS och kanske akupunktur och sparar lustgasen så länge vi kan.
- Absolut!
BM vill inte göra någon undersökning av hur öppen jag är eftersom att vattnet gått, men eftersom att värkarna kommer så pass tätt och hon villl försäkra sig om att bebisen inte ligger i säte (även hon tycker att det känns så - precis som min BM på MVC) gör hon en undersökning. Bebisen ligger rätt.
- Du är redan öppen 5 cm. Bra jobbat på egen hand!
Får varma rispåsar att lägga på ryggen och magen. Ont. Vill prova TENS. Hon går och hämtar. När hon kommer tillbaks informerar hon om att det finns badkar på rummet. Vill jag bada först som smärtlindring? Jag tycker att det är värt ett försök. M frågar (typisk praktisk fråga för den som inte har ont):
- Hur lång tid kommer det ta innan det här är klart då?
- Ja... Man öppnar sig ca 1-1,5 cm i timmen ungefär men sen ska bebisen sjunka ner också...
Jag får bada i ett sittbadkar. Sitter naken och fet och har jätteont. Bryr mig inte ett skit om att M ser mig på detta sätt. (Jag som innan förlossningen varit mycket noga med att jag INTE vill vara naken och springa runt.. ) = ) Vi får en radio och lyssnar på rock-klassiker tills jag får ett utbrott över att "det låter som pappa-musik, BYT KANAL!" Badar ca 45 min tills jag inte står ut längre och väser till M:
- Ring på klockan!
- Men jag kan hjälpa dig ur badet..
- RING på klockan! Jag klarar inte mer!
BM kommer och M säger att jag inte klarar mer. Jag väser att jag måste ha annan smärtlindring. Får hjälp att torka mig och får på mig nättrosor och blöja (!) och natskjorta. Bryr mig inte ett skvatt om denna outfit. Väl i sängen föreslår BM att jag ska prova TENS. Jag nästan skrattar åt henne då hon tror att lite elektriska stötar ska hjälpa mot denna smärta. Hon ser att jag har mycket ont och gör därför en undersökning för att se hur öppen jag är.
- 7, nästan 8 cm redan. Bra jobbat! Du kanske kan börja lite med lustgasen nu.
Yes! Lustgasen som verkar vara ett skänk från ovan om man ska tro på det jag läst på familjeliv.se. Nu ska det bli party! Blir tyvärr inte så rolig av lustgasen, känner mig bara LITE bortdomnad i huvudet. Värkarna gör fortfarande för j-a ont, men man är LITE bortdomnad i hjärnan och känner av dem LITE mindre. När jag fått lustgasen blir jag dock så ohämmad att jag skriker rakt ut i lustgasmasken under värken. Efter konstaterar jag:
- Jag låter som en älg!
- Du får låta som en älg, säger BM.
- Jag vet, men det låter så roligt!
Fortsätter kämpa med lustgasen och tycker att det är mycket jobbigt. Frågar därför:
- Om man tar EDA, slipper man det här då?
BM tittar på mig med medlidande i blicken..
- Jag VET att det är för sent att få EDA nu, men jag tänkter till en annan gång, säger jag då.
- Det gör ofta ont när man är i det här skedet ändå, försöker BM trösta.
Sen försvinner hon och M förklarar att hon skulle äta lunch.
- Äta lunch? Nu? Det tycker hon är en bra idé?
Det känns konstigt att hon ska äta lunch precis som vanligt när jag ligger här och har så vansinnigt ont. Men sen får jag dåligt samvete, det är klart att hon måste få äta lunch. Bara en enda gång blir jag lite snurrig av lustgasen och säger:
- Det är precis som de beskriver på familjeliv! Det låter som en cd-skiva har hakat upp sig: dudududududududdududdu! Det är som värsta fjortisfyllan!
M tittar på mig mycket skeptiskt. Allt fortskrider, värkarna går i ett utan paus och jag har vansinnigt ont och ligger och skriker:
- Jag döööööööör!
- Nej, det bara känns som att du ska dö, säger BM.
- Jag vet att jag inte dör, men jag VILL dö! Döda mig! Det är mer barmhärtigt än att låta mig ha så här ont! Jag ska ALDRIG göra om det här. De som har fler barn är ju dumma i huvudet! (Etc. Säger alla klyschor som finns när det gäller att föda barn. Ligger och är lite nöjd för mig själv då jag påminner mig om att jag ALDRIG ska glömma hur vidrigt det är).
Någonstans här är det skiftbyte och BM 2 samt en BM-student tar över. De hälsar på mig. Jag kunde inte bry mig mindre. Har så ont och fortsätter ligga och skrika. BM är dock mycket bra och peppar på ett bra sätt. De frågar hela tiden om jag vill trycka på. Jag vet inte. De frågar hur jag vill ligga när jag föder. Jag vet inte. Jag vill inte bestämma någonting. Jag får ligga på sidan med benet i ett stöd. De tycker att jag ska prova att krysta vid nästa värk.
Klockan är nu 14.20 och jag börjar krysta. Alla som säger att krystvärkarna är bättre för att man äntligen får vara aktiv ljuger (det var inte så för mig). Det är inte alls bra. Det är bara vidrigt. Det gör ju jätteont! Varje gång jag krystat säger jag:
- Jag orkar inte mer. Jag kan inte!
- Jo du kan, lite till, lite till, peppar BM.
Jag är jätteynklig och tycker jättesynd om mig själv. Jag har nu slitit av mig nattskjortan och ligger helt naken (något jag sagt innan att jag ALDRIG skulle göra). M får badda mig i pannan med en kall handduk. Jag är JÄTTEVARM.
- Bara två krystningar kvar nu, kom igen! Peppar BM.
- Är du säker att det bara är två?
- Ja!
- Lovar du?
- Ja, kom igen nu!
Med vetskapen om att denna misär kommer att ta slut så krystar jag lydigt under de två närtkommande värkarna och det gör VANSINNIGT ont. Och helt plötsligt är det något som händer. Huvudet kommer ut och smärtan blir något mindre. Sedan kommer bebisens kropp ut nästan av sig självt med lite hjälp från BM-studenten. All smärta försvinner. Bara på en gång. Bebisen skriker och de lägger de på mitt bröst. Så skönt att det är över!
- Vad blev det? frågar jag M.
- En liten pojke!
- En pojke? Haha, och alla som trodde att det skulle bli en flicka!
Klockan 14.40 föddes han, 3760 g och 52 cm. En perfekt liten son!
Sen följde lite efterarbete, jag som helst ville vara ifred efter detta jättejobb. Fick en spruta så att moderkakan skulle lossna. (Nej, jag vill inte krysta ut den. Okej då.) Den kom ut väldigt enkelt. Sen skulle de sy:
- Du har spruckit lite grann.
- Nej, har jag?
- Ja, men bara lite, det gör alla.
- Men jag vill inte bli sydd!
- Men vi bedövar..
- Ja, då måste ni bedöva jätte-jätte-mycket (pratar med en mycket liten röst, som ett litet barn)
- Ja, vi ska bedöva jätte-jätte-mycket...
Stackars barnmorskor, de måste utstå så himla mycket i sitt jobb. Vilket tålamod de måste besitta. Riktigt änglar! Efter att jag blivit sydd, fått duscha, ammat min son i 100 år (kändes det som), ätit det berömda fikat och en barnläkare undersökt bebisen fick vi åka hem. Sex timmar efter förlossningen åkte vi alltså hem med vår nya lilla familj.
- Välkommen åter.., sa BM 2 på skoj.
- Du, det lär nog dröja, svarar jag.
- AHA! Förut sa du ALDRIG! Du ser, man glömmer.... ; )
Detta blev alltså resultatet av mina 40 veckors graviditet. = )
//E
Klockan 5 äter jag lite yoghurt, har börjat få mer ont nu, kommer mer regelbundet, ca 8 minuter mellan. Fortfarande helt hanterbar smärta men jag ringer förlossningen, osäker på om jag ska in på kontrollen kl. 10.00 nu när jag fått värkar. Fattar inte vad BM menar, hon säger att jag kan komma in nu om jag fått värkar. "Men SÅ ont har jag inte, jag vill vänta med att komma in" säger jag. BM: "kom in om ett tag då". Okej... vid 5.30 ringer jag M:
- Hej, väckte jag dig?
- Ja, lite..
- Du får nog komma hem nu...
- Jag åker.
Klick. Mer behövde inte sägas... Har lite mer ont nu, kommer mer regelbundet. Kollar på dåliga TV-program och har en varm vetekudde i ryggslutet. M är hemma efter ca 40 min. (Det ska ta en dryg timme att köra ju.... ) =)
- Har vattnet gått? (Den viktigaste frågan? Som att det säger allt.. Tror inte att karlar har jättebra koll på det här med förlossningar...)
- Ja...
- Ska vi åka in?
- Nej... eller jag vet inte. Jag fattar inte vad dom menar.
M duschar och äter frukost och jag ringer (IGEN) till förlossningen och pratar med en ny BM som menar att även om jag fått värkar så ska jag komma in kl. 10.00 och konstatera vattenavgång eftersom att värkarna kan avta. M ser lite besviken ut: kl. 10.00? Det är ju lång tid kvar... han går och lägger sig efter att ha förvissat sig om att han inte kan göra något för mig just nu. Jag tycker att det är bra att han vilar sig så att nån av oss orkar med detta... klockan är nu 7.00 och värkarna kommer regelbundet och gör mer och mer ont. Jag vandrar runt i lägenheten och profylax-andas. Tar två värktabletter med paracetamol eftersom att jag anser "att det är en underskattad smärtlindring som faktiskt är en bra grund" Ha!
Klockan 9.30 är vi på g att åka in, jag har så ont att M får ta på mig strumpor och skor eftersom att jag inte kan böja mig. Jag är glad att vi ska åka, vill inte va kvar hemma längre. Är dock övertygad om att vi får åka hem igen, det får ju alla göra liksom! In på specialistmödravården och anmäler mig.
- Har fått tid kl. 10.00 väser jag fram.
- Okej.. då kan du sitta ner i väntrummet så länge. (I väntrummet sitter 10 förväntansfulla par som är där för ultraljud eller dyl. Jag kan inte sitta still och måste andas mycket ljudligt under varje värk. Känns inte lockande att vänta där med dem).
Jag stirrar på receptionisten med en mördande blick.
- Har du värkar?
- Mhm.
Får vänta i ett undersökningsrum istället. M går och parkerar bilen.
- Ta inte med väskan upp, det är pinsamt. Vi kommer ändå att få åka hem igen.
En BM kommer och konstaterar att vattnet har gått och under den korta tid vi pratar får jag ca 4-5 värkar. Har nu rejält ont och ca 3-4 min mellan värkarna. Hon konstaterar att bebisen lagt sig i position för förlossningen.
- Vi går direkt in på förlossningen, säger BM.
- Okej.. men min sambo...?
- Vi talar om att du blir flyttad dit.
- Men inte kan vi få barn idag? Vi är ju beräknade idag. Det är ju ingen som får barn på beräknad dag!
- Eh..jo, det händer faktiskt...
Blir visad till ett rum på förlossningen och väntar på att en ny BM från förlossningen ska komma. SMS:ar M och säger att han ska ta med väskan, för vi blir nog kvar. M kommer in i rummet.
- Är det här du ska föda barnet?
- Jag vet faktiskt inte...
- Jo, kolla där ska barnet ligga när det kommit ut..
- Okej... (Jag fattar fortfarande inte riktigt att barnet ska komma idag..)
BM 1 kommer in och presenterar sig. Får CTG-apparat på magen i ca 30 min så att hon ser värkarna och att bebisen mår bra. Vi pratar smärtlindring.
- Jag är öppen för förslag, men vill inte ha någon EDA helst om jag inte dör av smärta, säger jag hurtfriskt.
- Okej. Då prövar vi med TENS och kanske akupunktur och sparar lustgasen så länge vi kan.
- Absolut!
BM vill inte göra någon undersökning av hur öppen jag är eftersom att vattnet gått, men eftersom att värkarna kommer så pass tätt och hon villl försäkra sig om att bebisen inte ligger i säte (även hon tycker att det känns så - precis som min BM på MVC) gör hon en undersökning. Bebisen ligger rätt.
- Du är redan öppen 5 cm. Bra jobbat på egen hand!
Får varma rispåsar att lägga på ryggen och magen. Ont. Vill prova TENS. Hon går och hämtar. När hon kommer tillbaks informerar hon om att det finns badkar på rummet. Vill jag bada först som smärtlindring? Jag tycker att det är värt ett försök. M frågar (typisk praktisk fråga för den som inte har ont):
- Hur lång tid kommer det ta innan det här är klart då?
- Ja... Man öppnar sig ca 1-1,5 cm i timmen ungefär men sen ska bebisen sjunka ner också...
Jag får bada i ett sittbadkar. Sitter naken och fet och har jätteont. Bryr mig inte ett skit om att M ser mig på detta sätt. (Jag som innan förlossningen varit mycket noga med att jag INTE vill vara naken och springa runt.. ) = ) Vi får en radio och lyssnar på rock-klassiker tills jag får ett utbrott över att "det låter som pappa-musik, BYT KANAL!" Badar ca 45 min tills jag inte står ut längre och väser till M:
- Ring på klockan!
- Men jag kan hjälpa dig ur badet..
- RING på klockan! Jag klarar inte mer!
BM kommer och M säger att jag inte klarar mer. Jag väser att jag måste ha annan smärtlindring. Får hjälp att torka mig och får på mig nättrosor och blöja (!) och natskjorta. Bryr mig inte ett skvatt om denna outfit. Väl i sängen föreslår BM att jag ska prova TENS. Jag nästan skrattar åt henne då hon tror att lite elektriska stötar ska hjälpa mot denna smärta. Hon ser att jag har mycket ont och gör därför en undersökning för att se hur öppen jag är.
- 7, nästan 8 cm redan. Bra jobbat! Du kanske kan börja lite med lustgasen nu.
Yes! Lustgasen som verkar vara ett skänk från ovan om man ska tro på det jag läst på familjeliv.se. Nu ska det bli party! Blir tyvärr inte så rolig av lustgasen, känner mig bara LITE bortdomnad i huvudet. Värkarna gör fortfarande för j-a ont, men man är LITE bortdomnad i hjärnan och känner av dem LITE mindre. När jag fått lustgasen blir jag dock så ohämmad att jag skriker rakt ut i lustgasmasken under värken. Efter konstaterar jag:
- Jag låter som en älg!
- Du får låta som en älg, säger BM.
- Jag vet, men det låter så roligt!
Fortsätter kämpa med lustgasen och tycker att det är mycket jobbigt. Frågar därför:
- Om man tar EDA, slipper man det här då?
BM tittar på mig med medlidande i blicken..
- Jag VET att det är för sent att få EDA nu, men jag tänkter till en annan gång, säger jag då.
- Det gör ofta ont när man är i det här skedet ändå, försöker BM trösta.
Sen försvinner hon och M förklarar att hon skulle äta lunch.
- Äta lunch? Nu? Det tycker hon är en bra idé?
Det känns konstigt att hon ska äta lunch precis som vanligt när jag ligger här och har så vansinnigt ont. Men sen får jag dåligt samvete, det är klart att hon måste få äta lunch. Bara en enda gång blir jag lite snurrig av lustgasen och säger:
- Det är precis som de beskriver på familjeliv! Det låter som en cd-skiva har hakat upp sig: dudududududududdududdu! Det är som värsta fjortisfyllan!
M tittar på mig mycket skeptiskt. Allt fortskrider, värkarna går i ett utan paus och jag har vansinnigt ont och ligger och skriker:
- Jag döööööööör!
- Nej, det bara känns som att du ska dö, säger BM.
- Jag vet att jag inte dör, men jag VILL dö! Döda mig! Det är mer barmhärtigt än att låta mig ha så här ont! Jag ska ALDRIG göra om det här. De som har fler barn är ju dumma i huvudet! (Etc. Säger alla klyschor som finns när det gäller att föda barn. Ligger och är lite nöjd för mig själv då jag påminner mig om att jag ALDRIG ska glömma hur vidrigt det är).
Någonstans här är det skiftbyte och BM 2 samt en BM-student tar över. De hälsar på mig. Jag kunde inte bry mig mindre. Har så ont och fortsätter ligga och skrika. BM är dock mycket bra och peppar på ett bra sätt. De frågar hela tiden om jag vill trycka på. Jag vet inte. De frågar hur jag vill ligga när jag föder. Jag vet inte. Jag vill inte bestämma någonting. Jag får ligga på sidan med benet i ett stöd. De tycker att jag ska prova att krysta vid nästa värk.
Klockan är nu 14.20 och jag börjar krysta. Alla som säger att krystvärkarna är bättre för att man äntligen får vara aktiv ljuger (det var inte så för mig). Det är inte alls bra. Det är bara vidrigt. Det gör ju jätteont! Varje gång jag krystat säger jag:
- Jag orkar inte mer. Jag kan inte!
- Jo du kan, lite till, lite till, peppar BM.
Jag är jätteynklig och tycker jättesynd om mig själv. Jag har nu slitit av mig nattskjortan och ligger helt naken (något jag sagt innan att jag ALDRIG skulle göra). M får badda mig i pannan med en kall handduk. Jag är JÄTTEVARM.
- Bara två krystningar kvar nu, kom igen! Peppar BM.
- Är du säker att det bara är två?
- Ja!
- Lovar du?
- Ja, kom igen nu!
Med vetskapen om att denna misär kommer att ta slut så krystar jag lydigt under de två närtkommande värkarna och det gör VANSINNIGT ont. Och helt plötsligt är det något som händer. Huvudet kommer ut och smärtan blir något mindre. Sedan kommer bebisens kropp ut nästan av sig självt med lite hjälp från BM-studenten. All smärta försvinner. Bara på en gång. Bebisen skriker och de lägger de på mitt bröst. Så skönt att det är över!
- Vad blev det? frågar jag M.
- En liten pojke!
- En pojke? Haha, och alla som trodde att det skulle bli en flicka!
Klockan 14.40 föddes han, 3760 g och 52 cm. En perfekt liten son!
Sen följde lite efterarbete, jag som helst ville vara ifred efter detta jättejobb. Fick en spruta så att moderkakan skulle lossna. (Nej, jag vill inte krysta ut den. Okej då.) Den kom ut väldigt enkelt. Sen skulle de sy:
- Du har spruckit lite grann.
- Nej, har jag?
- Ja, men bara lite, det gör alla.
- Men jag vill inte bli sydd!
- Men vi bedövar..
- Ja, då måste ni bedöva jätte-jätte-mycket (pratar med en mycket liten röst, som ett litet barn)
- Ja, vi ska bedöva jätte-jätte-mycket...
Stackars barnmorskor, de måste utstå så himla mycket i sitt jobb. Vilket tålamod de måste besitta. Riktigt änglar! Efter att jag blivit sydd, fått duscha, ammat min son i 100 år (kändes det som), ätit det berömda fikat och en barnläkare undersökt bebisen fick vi åka hem. Sex timmar efter förlossningen åkte vi alltså hem med vår nya lilla familj.
- Välkommen åter.., sa BM 2 på skoj.
- Du, det lär nog dröja, svarar jag.
- AHA! Förut sa du ALDRIG! Du ser, man glömmer.... ; )
Detta blev alltså resultatet av mina 40 veckors graviditet. = )
//E
Kommentarer
Trackback
