VintageVibe

Jag är så stolt över att ha stickat mitt första bebisplagg! Har aldrig stickat efter beskrivning förr men blev väldigt inspirerad av min svägerska A som stickade världens sötaste sockor till lilla bebisen.


Sockorna som A stickat till min och M's lille bebis!


Så jag tog mod till mig och fick hjälp av en arbetskarat att hitta en relativ enkel beskrivning av en omlott-tröja till den lille...
Resultatet kanske inte blev HELT perfekt.. men jag har gjort den själv *stolt*.


Tröjan som jag stickat till bebben!

//E

Nu i helgen firar vi första advent! En mysig helg och självklart var jag tvungen att baka något gott... Min barndomskompis H var här över helgen och hon fick smaka denna underbara kaka som kommer från Monika Ahlbergs bok "Monikas jul".

Cheesecake med pepparkaka och choklad
Botten:
75 g smör
35 pepparkakor

Fyllning:
250 g vit choklad
75 g mörk choklad
400 g philadelphiaost
1 dl kesella
1 dl strösocker
Lingon till garnering

(Jag bakade hälften av satsen till en mindre form och använde blåbär till garnering).

1) Smält smöret och mixa det med pepparkakorna i en mixer. Tryck ut i en form med avtagbar kant (rymd 1,5-2L). Grädda botten i 175 grader i 8-10 minuter.

2) Smält den vita chokladen i ett vattenbad och grovhacka den mörka chokladen. Blanda philadelphiaost, kesella och strösocker. Tillsätt den vita chokladen långsamt under omrörning. Blanda ner den hackade chokladen.

3) Fyll formen och ställ svalt fram till servering eller frys och ta ut en timme innan servering. Garnera med lingon.



Även kompisen L var här och smakade på kakan... Vi enades om att den är mycket god! Rekommenderas så här i juletider.

//E

Denna sallad brukar vi göra här hemma när inspirationen tryter och vi vill ha ngt lättlagat och riktigt gott.



Färsk pasta sallad:
Färsk pasta fylld med riccota och spenat
Feta ost i olje kryddblandning
Sallad (valfri, jag brukar ta ruccola)
Tomat
Gurka
Paprika
Röd lök

Koka pastan och skär grönsakerna.
Låt pastan svalna ngt innan ni blandar ihop salladen.
Jag använder ingen dressing utan tar med olja från fetaosten.

Servera med ett gott bröd!

// I

Letade för ett tag sedan efter en krans att sätta på ytterdörren men hittade ingenting jag verkligen tyckte om och gjorde jag det var de alldeles för dyra. Så jag köpte mig ett litet mosshjärta som finns lite överrallt och dekoerade det själv :-)
Hjärtat kostde 59 kr (tror jag det var) på Blomsterlandet och så köpte jag till lite band och några pärlor från samma ställe.

Så här blev resultatet!


// I

Snart är det dax för 1:a advent och som alltid går ju tiden ohyggligt fort. Finns så mkt ma vill göra men så lite tid.....eller tid har jag väl men jag är alltid lika oinspirerad att göra saker när jag ska jobba kväll. Igentligen har jag ju en hel förmiddag på mig att fixa och dona men det brukar sluta med att jag sitter framför datorn eller läser en bok.

Men nu ska jag försöka göra ett litet ryck och leta efter adventsljusstakar o annat lull lull :-)

/I

Igår var L här eftersom att jag var ledig och hon går hemma och räknar ner dagarna till beräknad förlossning. Vi tänkte att vi lika gärna kunde fördriva dagen tillsammans. Vi åt lunch, och trots att vi hade bestämt oss för att inte äta något gott den dagen fick jag en oemotstånlig lust att baka denna fantastiska kaka som min mormor alltid bjuder på:

Sockerkaka med vaniljfyllning
3 ägg
3 dl socker
1 dl hett vatten
2 tsk bakpulver

125 g smör
1 dl mjölk
2 tsk äkta vaniljsocker

1) Vispa ägg och socker pösigt. Vispa ner hett vatten på slutet.
2) Rör ner mjölet blandat med bakpulvret.
3) Häll smeten i en smord och bröad form, rymd ca 2 liter, och grädda kakan i nedre delen av ugnen i 175 grader i ca 40 min.
4) Låt kakan vila lite innan den stjälps upp
5) Koka upp smör, mjölk och vaniljsocker.
6) Dela kakan i två bottnar. Ringla hälften av blandningen över den ena bottnen och hälften på den andra. Lägg tillbaks den andra botten.
7) Pudra lite florsocker över, servera medan den är nygräddad.

Kakan går bra att frysa och är givetvis god dagen efter (detta kan jag intyga som har smaskat i mig en bit idag också...)
Ät och njut!

//E

Nu känns det som att jag alltid har varit gravid och alltid kommer att vara gravid... det känns som att detta har blivit mitt naturliga tillstånd... Nu när jag inser att hälften av tiden har gått och att det faktiskt kommer att komma ett litet barn till världen i mars nästa år får jag nästan panik... Samtidigt som jag nästan förtränger att jag faktiskt är gravid.. konstigt.

Ber I hjälpa mig att ta en vikt på jobbet. Sätter mig på den uråldriga vågstolen vi har på jobbet (den är så gammal att man måste ställa in vikterna själv, så där som skolsköterskan gjorde när man var liten!). I ställer in vikterna och de landar på 66 kg! Har jag gått upp 6 kg redan? Hur?? Vägde mig för en och en halv vecka sedan hemma hos mor och far och vägde då endast 62 kg.... Blir givetvis mycket misstänksam mot jobbets våg. Den måste vara så gammal att den visar fel värde helt enkelt. Den enda våg som räknas är ju givetvis den våg jag vägde in mig på hos barnmorskan eftersom att olika vågar kan visa olika. Det är dock lååååång tid kvar tills jag skall dit, kanske 3 veckor.. men det är väl bara att härda ut!

Ser på mig själv i spegeln och märker hur förslappad jag har blivit. Plockar fram hantlarna och kör ett (kort) pass. Orkar knappt göra de vanliga repetitionerna med vikt på 4 kg! Snacka om att man tappar resultatet fort! Vägrar att få gäddhäng redan innan 25 års ålder och lovar mig själv att starta träningen lite lätt igen.. tur att man har muskelminne och att kroppen snabbt återhämtar det man tappat i muskelmassa när man tidigare har tränat mycket. Kanske borde tänka lite på vad man stoppar i sig? Eller, nä... : )

En kollega på jobbet frågar om jag har köpt några kläder till bebisen än och jag berättar om mina små söta dräkter i strl 50. Hon säger då:
- Köp INGA mer kläder i strl 50! Mina barn har vägt 4500-5500 g allihop och varit minst 55 cm långa. Köp typ strl 56 eller helst 62!
Gah!! Jag får panik! Jag vill inte föda något monsterstort barn som måste ha en body i gigantstorlek!! Spädbarn ska väl vara små och späda (därav namnet spädbarn)? De ska ju få sitt sumobrottar-hull efter några månader och bli så där gosigt knubbiga? Orkar inte tänka på det.

Läser mycket förlossningsberättelser på internet och förbereder mig på att en förlossning kan gå till hur som helst. Allt från supersnabba på några timmar (ja tack) till 40-timmars pinvärkar med sugklocka och uppklippt underliv som enda utväg att få ut den lille (huh). Hoppas innerligt på att lustgasen skall få mig att koppla bort verkligheten så att jag inte upplever all den smärta som uppenbarligen måste tillhöra en förlossning. Så som min mormor uttryckte det i omilda ordlag innan hon visste att jag var gravid: "det kändes precis som att jag skulle dö. Men det gjorde jag ju inte". Låter ju jättetrevligt... Det som alla säger som tröst är "man glömmer all smärta och det jobbiga så fort barnet kommit ut". Ja, men det tror jag är en klen tröst när man är mitt i det! Men, det är ju ingen idé att tänka för mycket på detta, jag måste ju genomgå en förlossning vare sig jag vill eller inte.

//E

I går kväll blev jag så pyssel sugen och var så inspirerad av de tyg hjärtan jag och E hade sett på stan i lördags. Så jag satte igång och klippa och sy i lite gammalt tyg som jag hade hemma. Det var riktigt roligt och resultatet blev ok :-)





// I

Kollade igår på Paradise Hotel XL på tv 6. Har sett några avsnitt i veckan också men eftesom att jag jobbar oregelbundet blir det ju att man missar en del program på kvällstid. Igår hade de klippt ihop alla avsnitt under veckan och jag KAN inte låta bli att titta, hur vidrigt det än är! Stackars människor.. de vet nog inte vad de gör! Mest synd är det givetvis om Jackie, Svartenbrandts dotter, som hävdar att hon viker ut sig i herrtidningar och ställer upp i förnedrings-TV för att hämnas på sin pappa som har sårat henne så mycket. Men hon är 19 år och förstår inte att den enda hon förnedrar och förstör för är sig själv... Att media inte har något ansvar för att hindra sköra individer från att skämma ut sig totalt är ju uppenbart (bara det blir bra TV), men jag tycker forfarande att det är väldigt osmakligt... Ändå kan jag inte sluta att titta! Tycker ju själv att det finns något fascinerande med att se folk göra bort sig offentligt. Tackar min lyckliga stjärna för att jag själv aldrig varit med i liknande program.

Veckans citat från Paradise Hotel: "Då kan man slå ihop ett och ett... att det blir två liksom".
Obetalbart!
Skall givetvis fortsätta att följa intrigerna i paradiset...

//E


Deltagarna i Paradise Hotel.

Idag träffades jag och I, hela vintagevibe med andra ord ; ), på Java för en mysig frukostfika. Var där vid niotiden och det var redan fullsatt! Trodde att folk låg och slumrade lite på helgerna då de flesta är lediga, men så är tydligen inte fallet! Vi satt väl där ett par timmar och pratade om allt och inget. Efter det tog vi ett varv på stan.

Man kan verkligen känna att julen börjar närma sig.. Affärerna börjar mer och mer smyga in sin julskyltning och i ett köpcentra hade man hyrt in några som spelade och sjöng julsånger.. det är väl för tidigt? Nästa helg får man dra igång på riktigt, aldrig före första advent.. det trodde jag var en gyllende regel?

Jag inhandlade material för att göra årets uppsättning av julkort. Det är en liten tradition som jag haft de senast åren; att göra egna julkort till släkt och vänner. Jättekul att pyssla med och det verkar vara uppskattat. Lika bra att handla det nu så att man har lite tid på sig att göra dem, det brukar vara full rulle innan jul : )

Nu längtar vi, både I och jag, till jultider eftersom att vi är som två riktiga hemmafruar när det gäller att pynta, städa och pyssla i våra hem... (trots att vi jobbar heltid båda två och är så långt från hemmafru man kan bli...) men det är något visst med julen!


Jag har fallit för detta lilla hjärta i tyg. Det finns på Åhléns (www.ahlens.se).

//E

Det här är min lilla älskling! Detta är Mulberry för mig... Modellen heter Roxanne och har blivit en klassiker hos Mulberry... återkommer varje säsong, dels i traditionella färger men även i mer vågade nyanser i särskilda kollektioner. Det var denna modell som fick mig att falla totalt för Mulberry och sedan jag såg denna väska har jag varit Mulberry trogen... ; )
Trodde aldrig att jag skulle få möjligheten att äga denna underbara modell, men min kära mamma gav mig en i julklapp för ett par år sedan!

Så här ser en äkta Mulberry Roxanne ut! (Varning för alla bra och dåliga kopior som finns där ute, ingen kopia kan mäta sig med den äkta varan, hur bra kopia det än må vara!)





//E

Ja, man kan aldrig få för många Mulberry väskor :-)
Det är konstigt att man kan fastna så för ett märke.......
Tänkte fortsätta visa väskor, denna köpte jag i slutet på förra eller i början av detta år. Den inhandlades på en vintage butik i Stockholm. Modellen tror jag heter "Ida" och den är otroligt fin med sin oakfärg och de oranga partierna i axelremen.




// I

Nu gör Mulberry reklam för sina underbara accessoarer till vintern och alla dess fester! Jag har verkligen fallit för dessa godbitar i metallic. En snygg väska kan verkligen lyfta en hel outfit och det kan vara värt att spendera lite extra på något man verkligen vill ha. En julklapp till sig själv kanske?





Se fler av dessa underbara väskor på www.mulberry.com

//E

vill man ju helst tillbringa hemma i soffan med en god kopp té samt en god bok. Det är iallafall det vi skulle vilja göra ikväll men idag så ska vi repetera Hjärt lungräddning med några på jobbet så då blir det att arbeta istället :-(
För att orka med kvällen så bestämde vi oss för att gå hem till E för att äta lite mat innan det var dax att gå dit igen.

Vi åt en god tomatsoppa samt hembakat bröd.

Brödet är väldigt smidigat att baka pga att det ska jäsa under natten och sedan är det bara att baka ut det på morgonen.

Nattjäst bröd:

50g jäst
10 dl vatten
2,5 tsk salt
2 msk honugn el socker
3 dl råg-,dinkel eller grahamsmjöl
1 stor näve kruskakli eller vetekli
1 dl hampa- eller sojamjöl
18 dl vetemjöl + lite mjöl till utbakningen

Har du inte soja- eller hampamjöl går det bra att prova sig fram med grahamsmjöl eller dinkel istället.
Prova oxå att byta ut ngn deciliter vetemjöl mot ngt mer näringsrikt, men inte för mkt då blir degen torr och ramlar sönder.

På kvällen:

1. Smula ner jästen i en stor bunke. Det kommer jäsa en hel del.
2. Rör ut jästen med lite av vattnet. Tillsätt resten av det ljumna vattnet.
3. Rör ned salt, honung och mjöl. Arbeta raskt ihop till en lös deg. Det gör du enklast för hand, inte i köksmaskin.
4. Strö lite mjöl över degen och täck den med en ren duk. Ställ in bunken i kylen över natten.

På morgonen:

1. Sätt ugnen på 250 grader
2. Strö ett ordentligt lager mjöl på bakbordet. Stjälp upp degen försiktigt  och strö över lite mjöl. Knåda EJ.
3. Dra försiktigt ut degen till en rektangel. Så mycket luft som möjligt ska vara kvar i degen.
4. Skär degen försiktigt i fyra remsor och skär varje resma i fem bitar på snedden. Det gör ingenting om de blir lite ojämna.
5. Lägg degbitarna på bakplåtspapper på en plåt. Grädda direkt i ca. 15-17 min. Brödet ska få ordentlig skorpa. Låt svalna på galler.


Ät och njut!!

Tomatsoppa
4-6 portioner

1 gul lök
400g krossade tomater
1,4 liter vatten
tomatpuré (mängd efter eget tycke o smak)
vitpeppar, salt
honung
ev. maizena

1. Hacka löken fint, stek den i mjuk i en kastrull.
2. Strö över 3 msk vetemjöl
3. Häll i en burk (400g) krossade tomater (gärna ekologiska)
4. Häll sedan på 1,4 liter kokande vatten
5. Låt koka i 10 min.
6. Ta bort soppan från värmen och mixa den slät med en stavmixer.
7. Ställ tillbaka kastrullen på varma plattan och tillsätt 2 dl matlagningsgrädde. Låt detta koka upp.
8. Smaksätt med tomatpuré samt krydda med salt, vitpeppar och smaka av med honung eller socker.
Tillsätt ev. maizen om du tycker att soppan blir för lös.

Smaklig måltid!

// E och I

Den andra saken som hade märket Mulberry jag köpte var faktiskt inte någon väska utan det var en plånbok.  Mycket fin som det mesta Mulberry producerar :-)
Det fina med detta material och denns färg som heter Oak är att det bara blir finare när det har fått lite slitage.




// I

Den här väskan köpte jag vintage för något år sedan. Jag ville ha en Mulberry som tål klimatet i Sverige under vinterhalvåret... Modellen heter "Pocket Traveller" och är en medium/small modell. Rymmer förvånansvärt mycket! Materialet är svart scotchgrain med bruna skinndetaljer. Rutigt foder enligt tradition på Mulberrys tidigare modeller. Det är en tidlös modell som förhoppningsvis (så som Mulberry-väskor gör) kommer att hålla i decennier.

//E

Den här söta väskan fick jag av min mamma i present en sommar. Ljusgul scotchgrain med skinndetaljer i blonde. Rutigt foder enligt tradition på Mulberrys tidigare modeller. Väskan är av modellen "troutbag" eller "skolväskan" som den kallas på svenska. Detta är dock den minsta modellen.

//E

Det här är den första Mulberry-väskan jag köpt. Inhandlades på en vintagebutik i Stockholm år 2006. Underbar väska i mellanstorlek (vet ej vad modellen heter). Lite udda då den är sydd i tyg med Mulberrys logga på. Handtag och detaljer i svart skinn.



//E

Tips från VintageVibe:
Viktigt att tänka på när man handlar väskor i vintage-butiker: Alla försäljare är inte seriösa! Lär dig mycket om det märke du är intresserad av att köpa så att du inte av misstag köper en kopia. Be att få gå med väskan till en butik där de säljer nya väskor av det märke du köpt och få den granskad.

Vi som driver denna blogg har båda ett väldigt stort intresse eller man kanske kan kalla det en passion för det engelska märket Mulberry. Vi tänkte att vi skulle visa upp våra små samlingar lite pö om pö.

Jag tänkte börja med att visa mitt första inköp som gjordes 2006 (tror jag det var). Det var en examenspresent till mig själv efter att jag gjort klart mina tre år på universitet.
Det är en mini Bayswater i materiallet Congo. Underbart söt och jag var mycket nöjd med mitt köp :-D




// I

En hylla som är inköpt på second hand för en billig summa som jag sedan har målat vit. Fin i köket och ger en mysig lantlig shabby chic-känsla. Ett enkelt sätt att göra sin inredning personlig.

//E

Äntligen vecka 21 efter en låååång vecka 20 (på grund av att beräknad förslossning blev framflyttad några dagar). Börjar bli riktigt rund om magen nu. Min M varnar mig för allt godis jag äter och hävdar att barnet kommer att bli jättestort av allt socker. Det tror jag inte på. Men jag börjar faktiskt få lite ångest över allt skräp jag stoppar i mig så jag kompenserar denna vecka med att äta mycket sallad och frukt och lax och allt annat som är nyttigt. Uppmanar bebisen att suga i sig mycket av denna näring och kanske hålla igen lite när en bulle slinker ner nästa gång... ; )

Blir mer och mer sugen på att köpa bebissaker men får ångest när jag tänker på allt som MÅSTE ordnas innan barnet föds.. spjälsäng, vagn, badbalja... Det enda jag känner mig sugen på att handla är små söta mjuka bebiskläder... Det är dock väldigt tråkigt att bebiskläderna är så indelade i de traditionella könsrollerna rosa = flicka, blått = pojke. Om man inte vet vilken sort man får då? Ska man bara köpa de stackars små vita kläderna man kan hitta på någon galge lite undangömt? Om jag skiter i vilken färg det är och köper rosa eller lila och det blir en pojke så bryr inte JAG mig så mycket om det.. men jag vet då att alla kommer att säga: "Nej men åh vilken söt liten flicka". Till min bebis som då är en pojke. Man kanske orkar förklara tio gånger att "nej, det är en pojke" men när den elvte personen kommer så får man nog spelet och bara skriker: "Men för fan! Vem har bestämt att inte killar kan ha rosa?" (i bästa fall) eller något mycket värre... Så det känns inte som en risk man vill ta...  

Väntar nu med spänning på kompisen L:s bebis som är beräknad att komma om 3 veckor. Den KAN ju faktiskt vilja komma ut när som helst nu... Så spännande! Bra att ha en kompis som får en bebis några månader innan mig så att man hinner öva lite på att hantera en sån liten individ... Är ju inte alls van vid små barn!

//E

Rutinultraljud denna vecka! Spännande! Jag kan ta hissen dit nu när alla på jobbet vet ; ) Det är jättekul att se bebisen igen. Vad stor den har blivit redan! Nu ser man tydligare att allt verkar finnas där. Jag är så klart jättenervös innan för att det skall vara något fel på bebisen men barnmorskan verkar väldigt duktig och vad hon kan se så är det ett friskt barn! Jag och M hade skilda meningar kring om vi skulle ta reda på vad det var för kön på barnet så vi hade slutligen bestämt oss för att inte ta reda på det. Men när vi väl är det så får M ett utbrott av nyfikenhet och säger:
- Kolla om det är en kille eller tjej!
Jag blir alldeles förvirrad, det var ju HAN som inte ville veta förut?? Nu blir jag väldigt osäker (som hela tiden velat veta). Ska vi verkligen ta reda på det? Barnmorskan börjar undersöka saken, men bebisen är SÅ dukig och håller benen i kors så att det absolut inte går att se! Så vi får vänta till mars... = ) Beräknad förlossning blir framflyttad till 30 mars istället för 26 mars.

Åker på bussresa över dagen till Stockholm (bussresan från HELVETET). Hamnar framför två förvirrade tanter. Lyssnar på deras eviga konversation om släktingars hjärnblödningar eller stroker. "Var det hjärnblödning? Eller var de stroke? Jag tror inte att det var någon stroke, jag tror att det ver en hjärnblödning. Tror du det?" Blir vansinnig och får lust att skrika: "Stroke innebär antingen hjärnblödning ELLER hjärninfarkt! Man kan inte säga hjärnblödning eller stroke! Det är för fan samma sak!!!". Det gör jag ju naturligtvis inte. Försöker förtvivlat lyssna på min Mp3-spelare men ena hörluren är spräckt så det "skorrar" i vänster öra under varje baston. Olidligt. Inriktar mig istället på samtalet framför. Där sitter två medelåders kvinnor. Riktiga närkingar. Det gnälls på rejält. Inte bara att dialekten är gnällig, utan även det som sägs är gnälligt. Den ena sitter nämligen hela vägen och berättar högt och tydligt om hur dålig hennes dementa föräldrars hemtjänst är. I detalj. För att göra det hela mer komiskt så säger den mest förvirrade tanten bakom när vi ÄNTLIGEN är framme i Stockholm efter 2,5 timmars resa:
- Är vi redan framme? Är vi det? Det är vi va? (Eh, ja! bussen står still på centralstationen i Stolckholm!). Vad fort resan gick! Det måste ha varit för att jag hade så trevlig sällskap.
Jag får ett totalt vredesutbrott (har börjat få det mer och mer under graviditeten...) och bara kastar mig ur bussen och springer hyperventilerande genom stationen. Äntligen fri! Går till pressbyrån och köper en kexchoklad. Vandrar sedan i trevlig takt bort mot slussen där jag ska träffa min bror och svägerska för att luncha ihop.

Det är så kul att träffa bror M och svägeska A! Det är första gången vi ses sedan de fick reda på att jag väntar barn. Det är första syskonbarnet för M och han tycker att det ska bli kul att bli morbror. M jobbar så vi ses på hans lunch på ett trevligt lunchställe på Söder. Lunchar och fikar snabbt efter det på ett närliggande café innan M måste tillbaks till jobbet. Jag och A (som inte har några föreläsningar på eftermiddagen) knallar ner på city och smygkikar på bebiskläder. A (som har många syskonbarn) berättar för mig om allt som jag behöver ha när den lille kommer. Jag lyssnar vetgirigt. Hade ingen aning om hälften av alla saker! Jag titttar på de riktigt små kläderna och utbrister:
- Det här måste vara precis lagom när den föds, gud så gulligt!
A tittar på mig skeptiskt:
- Det där är prematurkläder! Du ska väl inte planera att föda för tidigt va?
- Men? Den kan ju omöjligt vara STÖRRE än så här när den skall komma ut... det är ju omöjligt!!!!
Jag tycker att kläderna i storlek 50 är ofantligt stora och när A förklarar att de kanske till och med är för små när bebisen föds så klarar jag inte av att höra mer... Ivrigt påhejad av A köper jag de första bebiskläderna (storlek 50) även om jag tycker att det är tidigt. Men vi resonerar så att det kan ju faktiskt hända tråikiga saker ändå, oavsett om man köpt lite kläder eller ej.

Efter en lång och oerhört rolig dag på stan är det dags att ta bussen hem igen. Samma bussresenärer. Hamnar bredvid samma personer igen. Vad är oddsen? Mycket, mycket lång resa hem.... (tackar Claes Olsson för mina nya hörlurar) ; )

//E

Nu sparkar bebisen på riktigt bra där inne! Kunde till och med en natt när jag vaknade känna utanpå magen att det var någon som låg och kickade på insidan. Brösten har också börjat läcka... trodde inte att det var sant när jag såg fläcken på nattlinnet! Redan? Känner mig mycket förvirrad över detta men det verkar vara ganska vanligt förekommande och är väl ett tecken på att allt är som det ska...

Är fortfarande yr och svimfärdig. Dricker saft och äter mariekex (jättenyttigt) innan varje rond för att undvika att svimma. Har också börjat svullna rejält om benen. Har som tur är stödstrumpor när jag arbetar, men privat har jag tjocka ränder (läs gropar/rännor) i benen när jag tar av mig strumporna på kvällen. Måste kanske köpa strumpor med lös resår? Tantvarning!!!!

Har också fått för mig att jag måste äta ÄNNU mer kakor och dyl. eftersom att jag inte har gått upp de normala 4-5 kg vid denna tidpunkt av graviditeten. Får det förklarat för mig av massor av människor att det varierar med viktuppgång och att det inte är farligt att inte ha gått upp så mycket i vikt än. Jag vill så klart inte lyssna på detta nu när jag fått en anledning (som jag tycker är väldigt rimlig) till att trycka i mig mer onyttigheter!

//E

Väntar nu på rutinultraljudet. Ska inte gå på det förrän om två veckor. Tycker att det var länge sedan förra ultraljudet och börjar nu inbilla mig att det ska vara något fel på bebisen (blir alla gravida så här nojjiga?). Men något mycket roligt händer denna vecka! Det fladder som känts i magen de senaste veckorna och som man undrat om det verkligen är bebisen, har nu utvecklats till lite starkare knuffar. Men känner faktiskt hur det buffar på insidan och nu går det inte att ta miste på att det är den lilla krabaten som rör sig där inne! Det känns så otroligt kul och spännande! Nu börjar det kännas med verkligt också, att det verkligen bor en liten bebis där inne.

//E

Jag har ju hittills inte känt någonting av graviditen, men helt plötsligt på ronden en dag denna vecka känner jag att jag blir torr i munnen och att det börjar snurra i huvudet. Vi står inne på en patientsal och läkaren talar länge och väl med patienten som har mycket frågor. Jag börjar trampa med fötterna lite diskret för att få igång cirkulationen något. Känner dock att det snurrar mer och mer samt att händerna börjar domna bort. Vad ska jag göra? Jag kan ju inte svimma här inne!! Det skulle vara otroligt pinsamt! Som väl är har läkaren och patienten talat färdigt (jag har i princip inte hängt med på något som sagts) och vi går ut ur salen. Jag klarar mig ut ur rummet men känner vid medicinvagnen att det inte kommer att hålla. Medan läkaren plockar fram nästa pärm för att fortsätta ronden sätter jag mig på huk på golvet.
- Jag måste bara sätta mig ner lite, säger jag och känner mig jättefånig.
Läkaren tittar med förvånad blick på mig.
- Jag är havande! Säger jag ultradramatiskt och känner att jag nästan börjar gråta för att jag känner mig så dum. Sjukgymnasten kommer förbi och tittar oroligt på mig.
- Jag är med barn, förklarar jag. Han ser lättad ut och tycker att "då är det ju okej". Läkaren och sjukgymnasten försöker övertala mig att gå och vila en stund och att vi rondar klart senare, men jag envisas med att det är okej och att vi ska ronda klart. Vi går runt till de sista patienterna och jag klarar det! Springer till köket och dricker lite söt saft. Ber att I skall ta ett blodtryck på mig, jag förstår ju att det måste vara lågt eftersom att jag helt plötsligt är så yr och svimfärdig, det har jag ju inte varit de andra veckorna.
- Vila en stund! Lägg dig på britsen så ska jag snart ta trycket på dig. I är en bestämd sköterska och jag gör som hon säger. Blodtrycket är 100/60 och därav förklaringen till att jag är så yr. Inget att göra något åt, men hellre lågt än högt tryck.

Efter den händelsen vet snart hela avdelningen om att jag är gravid. Det är helt otroligt hur snabbt sådant sprids på en arbetsplats! Chefen tröstar mig med att berätta hur hon svimmade i en läkares armar när hon var gravid. När hon kvicknade till så låg hon där och han konstaterade snabbt att: "du är gravid va?" Skönt att det verkar vara vanligt förekommande... = ) Det känns ganska roligt att alla vet nu, så att man kan prata högt om det.

//E

Nu syns det ordentligt att magen har vuxit! Fortfarande ingen i omklädningsrummet som reagerat på det. På jobbet syns det absolut inget eftersom att vi har så otroligt snygga arbetskläder (stora särkar) på oss. Så där kan man nog i princip gå tills den dagen man skall föda utan att någon får veta något... Jag förstår inte varifrån myten om sexiga sjuksköterskor kommer ifrån? Även förr i tiden då man kläddes i klänningar som i och för sig var lite mer figursydda hade man ju istället knäppning upp till hakan. Och det var inte tal och något kort-kort, nej, knä- eller vadlångt ansågs nog mer passande...

Åker till mormor och morfar över en långhelg. Har inte berättat för dem än och de blir så klart jätteglada då de får se magen. Första barnbarnsbarnet! Det är så kul att träffa dem och höra om mormors alla tre graviditeter. Under besöket passar jag också på att träffa mina barndomskamrater som bor i samma stad. Inte heller de vet något än. Vi ses på stan och ska gå och äta. De har med sig mitt lille charmtroll till gudson, F, som har mycket spring i benen och jag försöker samla ihop truppen innan vi ska beställa maten. Jag har redan tagit av mig jackan och tittar lite menande på min mage och säger något i stil med:
- Jag har inte precis blivit smalare sedan vi sågs sist...
Y och A tittar skeptiskt på mig och Y förstår snabbt:
- Nej, men är du gravid?
-Ja...
Många gratulationer och kramar senare säger A att han först hade varit lite osäker. Hade jag bara lagt av mig, slutat träna och ätit mängder? Eller var jag gravid? Vi skrattade ganska gott åt detta eftersom att det skulle vara ganska otroligt att jag skulle ge upp flera år av disciplin kring mat och träning och bli lite smått lönnfet. Efter det käkar vi pizzabuffé medan F springer runt bland restaurangborden och hojtar som en galning. Vilken energi! Roligt är också att en till barndomskamrat som bor i staden har inflyttningsfest denna helg vilket gör att jag kan träffa henne och två andra barndomskompisar på fika dagen efter. Kul att få berätta för alla personligen!

//E

Mamma och pappa här! Första gången vi ses sedan jag berättat att jag är gravid. De tycker att det är jätteroligt, känner på magen och tittar på bilden från ultraljudet. Vi går en sväng på stan och mamma tvingar in mig på HM för att köpa mammabyxor så att jag slipper ha tights på mig varje dag.. jag känner mig som en kriminell där jag smyger runt i affären och hoppas att ingen jag känner ska se mig. Provar två par byxor som min mamma snällt går fram till kassan och betalar. Tack världens bästa mamma! Pratar med dem om vad facket har sagt och hur jag känner och de är så bra att prata med! De förstår att jag inte kan gå och hemlighålla något som skall vara en positiv sak så att det mer känns som något negativt. Pappa, som inte bara är pappa utan arbetar som facklig ombudsman, tycker att om jag har en förtoendefull relation med min chef så ska jag givetvis berätta. Precis så som jag känner!

Beslutar mig för att berätta för chefen. Hinner knappt stänga dörren till hennes rum och framför allt inte sätta mig ner innan jag hasplar ur mig:
- Jodetärsåattjagväntarbarn. (puh).
- VA? Nej men gud vad roligt!
Andas ut. Det här gick ju precis så som jag hade trott. Chefen är en ängel och vi pratar länge och allt känns jättebra! Så glad över att jag har berättat. Nu känns det roligt igen att vara gravid.

//E

Känner att det börjar bli dags att berätta för cheften om graviditeten. Men jag vet inte hur eller när. Tycker att det syns jättemycket nu att jag är gravid. Eller småtjock. Kan absolut inte knäppa några vanliga byxor längre. Står och smyger i omklädningsrummet för att ingen arbetskamrat skall se den lilla runda magen. Vill ju absolut berätta för cheften först, det känns bäst så. Jobbigt bara eftersom att jag inte är fast anställd och inte vet vilka rättigeheter jag har till förlängning av vikariat och liknande. Ringer facket för att få lite råd och blir häpen över svaret: Självklart ska jag inte bli diskrimminerad på grund av att jag är gravid men att en chef kan alltid hävda att jag inte blir förlängd av andra orsaker och då är det svårt att bevisa motsatsen. Så deras rekommendation är att jag inte ska berätta något för chefen. Jag ska se till att jag blir förlängd först, och om det börjar synas innan dess så tycker de att chefen får fråga mig rakt ut istället. Jag känner mig jätteilla till mods och tycker att det bara känns som en börda att inte få berätta. Jag känner att jag har en bra relation med min chef och kan inte drömma om att hon skulle behandla mig annorlunda för att jag är gravid. Känner mig jättedeppig efter samtalet med facket.

//E

Äntligen dags för ultraljudet! Men innan dess ett besök hos barnmorskan. Jag släpar med mig M som tycker att det känns lite jobbigt att sitta där och prata om vårt privatliv. Jag tror att vi båda var ganska positivt överraskade efter besöket. Barnmorskan var mycket bättre än förra gången och informerade både mig och M om sådans som kändes relevant. Hon undrade om vi hade varit på ultraljudet än, men vi ska dit imorgon. Är så nervös! Hon informerar om att hon skickat en remiss för rutinultralljud också som vi blir kallade till runt vecka 18. Vi ska inte träffa barnmorskan förrän i v 25 sedan... det känns som lååååång tid dit!

Dagen är här. Dagen för ultraljudet. NUP-ultraljudet eller KUB-ultraljudet eller vad man vill kalla det. (NUP är själva mätningen de gör av nackspalten under ultraljudet och KUB står helt enkelt för kombinerat ultraljud och blodprov eller nåt sånt). Är nervös av två anledningar: 1: jag har fortfarande stor skräck för att det inte ska finnas någon bebis i magen. 2: Specialistmödravården ligger i samma hus som jag själv arbetar i på sjukhuset. Jag vill inte att någon av mina arbetskamrater skall se att jag går dit, jag vill inte berätta än att jag är gravid. Saken är den att det som ligger på denna våning är bara specialistmödravården och förlossningen. That's it. Känns inte som att man kan hitta på någon bra anledning till att man skulle vistas där privat... Om man inte är gravid så att säga... Så... under veckan har jag givetvis rekat om det finns någon annan väg dit, där jag förhoppningsvis inte stöter på någon kollega. Jag hittar till slut trapporna som jag tror skall rädd mig (alla på jobbet åker hiss). De går från alla våningsplan och ut i entrén. Det enda är att det inte går att komma in trappvägen utan nyckel.. så det funkar som utväg, men hur ska jag ta mig in?

Jag beslutar mig samma dag som vi ska på undersökningen att åka med hissen upp till våning 1 och sedan ta trapporna upp till våning 4. M tycker att jag är jättelarvig. Jag är så nervös att jag knappt är talbar och bara väser åt honom att ta hissen upp och vänta på mig där. Väl på våning 1 inser jag att man inte kan nå trappsystemet härifrån. Fan. Resonerar med mig själv hur jag ska göra nu. Beslutar mig för att åka upp till vån 3 (där ligger kvinnokliniken). Om jag möter en kollega där så kan det ju finnas massor av orsaker att jag befinner mig där, många som skulle kunna vara väldigt privata och då slipper man nog frågor. Så med andan i halsen tar jag hissen och när dörrarna öppnas står två vitklädda människor precis utanför. Hjärtat stannar och börjar inte slå igen förrän jag ser att det inte är några jag känner. Smyger snabbt till trapporna och flåsar upp till vån 4 där M står och väntar lite otåligt.

Visas in på ett undersökningsrum av en barnmorska. Får lägga mig på britsen och får varm gele på magen. Nu kan jag knappt andas och rummet snurrar. Vad ska vi göra om det inte är en liten bebis i magen? Jag kommer inte att klara det. Barnmorskan startar ultraljudsundersökningen och först ser jag ingenting på skärmen. Hjärtat sjunker ihop. Det känns tomt. Men så plötsligt uppenbarar sig en liten krabat på skärmen!
- Det är bara ett foster, säger barnmorskan rutinmässigt.
Bara ett. Bara ett! Det är ett mer än jag hade vågat hoppas på! Ett foster räcker så bra så, tack så mycket! M uttrycker lite mer besvikelse, han har alltid velat ha många barn och kunde nog ha tänkt sig två på en gång. (Han kan nog tänka sig det ja, men det är inte han som ska föda barnen). Barnmorskan säger att det är för mycket urin i blåsan och skickar ut mig för att kissa. Jag är helt euforisk och hittar inte lysknappen på toaletten. Av någon anledning känner jag mig jättestressad eftersom att både barnmorskan och M sitter och väntar i rummet bredvid. Jag trycker frenetiskt på lysknappen men ingenting händer. En gång blinkar det till i lamporna, men då har jag redan tryckt igen och det förblir svart. Det går upp för mig att jag kanske inte skulle ha tryckt på knappen överhuvutaget, det är säkert en sådan liten knapp som reagerar på rörelse och tänder sig automatiskt. Men som sagt, nu är jag stressad och lite oklar i huvudet och skadan är redan skedd. Nu är jag så stressad att jag inte hinner tänka ut någon lösning, så jag trevar mig fram till toaletten i mörkret. Hittar som tur är också handfatet och sedan ut ur rummet. Hoppas innerligt på att ingen skall se när jag kommer ut från den becksvarta toaletten och undra vad jag höll på med där inne... In igen i undersökningsrummet och upp på britsen. Nu kan jag i alla fall slappna av lite under undersökningen och kan titta lite mer på den lilla saken som flyter omkring därinne. Barnmorskan gör sina mätningar och ser att hjärtat slår och att den har två armar och två ben. M är skeptisk och står ca 1 mm från bildskärmen och deklarerar att han minsann inte kan se något hjärta. Jag fräser:
- Men du är ju inte utbildad för att kunna se det heller!
Om bara barnmorskan säger att det ser bra ut så är jag nöjd! Barnmorskan gör sina uträkningar utifrån blodproverna som jag lämnat och måtten hon tagit nu på fostrets nackspalt och meddelar att det är mycket liten risk att barnet ska ha någon kromosomavvikelse. Jag är så glad och tycker inte att det spelar någon roll vad hon säger, jag har fått se det jag velat se så länge. Att det faktiskt finns en liten krabat där inne!

Smyger ut samma väg som jag kom, det vill säga trapporna. M tycker att jag ska skärpa mig och ta hissen men jag vägrar. Så jag rusar trapporna ner och känner mig som den lyckligaste personen i hela världen!

//E

Jag och I åker på kryssning med vårat fackförbund. Denna resa har vi sett fram emot länge, jag tror att vi anmälde oss för flera månader sedan. Jag ber dock om ursäkt för att jag inte kan dricka något alkoholhaltigt under resan (vilket kanske hade varit tanken...) men hävdar med bestämdhet att I skall inta så mycket vin hon känner för ändå. Självklart ska vi ha det jätteroligt! Konferensen är jättetrevlig. Något annat som är postivit är den överdådiga kakbuffén som vi bjuds på innan båtens avgång. Massor med bakverk i små blitar att bara plocka på sig på sin lilla assiett. Det tråkiga är att jag är inne i något konstigt stadie av graviditeten där jag är vrålhungrig men så fort jag äter bara lite, lite så blir jag proppmätt och mår illa. Jättetråkigt! Jag som alltid brukar kunna äta hur mycket som helst!

Då båten avgår är vi bjudna på middag ombord.. lite halvbra käk, fisken var till hälften övergrillad och till hälften rå, och efterrätten bestod av tiramisu som inte är någon personlig favorit. I och jag hamnade själva vid ett bord (de flesta reste i lite större sällskap). Vi satte oss bredvid varandra i en soffa och kände oss jättefåniga under middagen. I tog ett glas rött (eller var det vitt? Minne som en guldfisk) och jag ville lyxa till det med ett glas alkoholfritt. Efter 15 min lyckades kyparen hitta och damma av en gammal flaska alkoholfritt vin och frågade om jag ville ha den. Man var tvungen att köpa hela flaskan, ca 50 cl. Okej, självklart köper jag hela flaskan, nu ska vu ju ha det lite trevligt här på vår resa! Vinet hette "Rotlack" och jisses vad det sved bra i munnen då man förtärde det! Det hade verkligen nog av syra... I och jag skrattade jättemycket då hon fick smaka på det utsökta "Rotlack" och middagen gick relativt fort. Efteråt smög vi förbi taxfreen och inhandlade läsk, chips och röd lakrits som fick bli substitut efter den underbara middagen... (Nu var det verkligen tack och hej med mina nyttighetsplaner).

Väl i hytten (som faktiskt har tv!) mumsar vi i oss nyttigheterna.. vid 23.00-tiden är jag totalt utmattad och somnar nästan. En mycket besviken I säger att vi måste faktiskt gå upp på något dansställe eller göra NÅGONTING. Självklart förstår jag det, det är bara att pallra sig ur sängen och fixa till sig lite. En vid klänning och ett par höga pumps och jag känner mig nästan som en vanlig partypingla. Har redan blivit så svullen om magen att jag ser lite gravid ut i vanliga kläder faktiskt. Gravid eller småfet. Så en vid klänning känns helt rätt! Upp på "nattklubben" och dansar järnet. Både I och jag är helnyktra och det är faktiskt väldigt kul att kolla in alla packade svenssons som har "the time of their life"... Och så vid 00.30-snåret dyker kvällens stjärna upp: DJ Mendez! Haha, 40-årig "gubbe" med texten "LATINO" tatuerad över hela magen.. kanske inte allt för hett. Efter Mendez bestämmer vi oss för att knoppa.

Resten av resan flyter på bra, som sagt mycket intressant innhåll och bra diskussioner. Väldigt trött efter hemfärden. Men det har man kanske rätt att vara?

//E

Går på info om fosterdiagnostik. Man kan genom blodprov på mamman samt ett tidigt ultraljud kartlägga risken för att få ett barn med kromosomförändringar. Jag lyssnar med ett halvt öra på informationen, det enda som ljuder i mina öron är "tidigt ultraljud", om och om igen. Det finns alltså en möjlighet att jag inte behöver vänta tills vecka 18 för att veta om det verkligen är en bebis i magen? Klart att jag vill det, strunt samma i den andra diagnostiken, ge mig ett ultraljud! Jag säger givetvis inte detta högt utan låtsas att jag är SÅ intresserad av att få reda på om barnet har kromosomavvikelse eller inte. Lämnar blodprov på vårdcentralen och bokar tid för ultraljud på sjukhuset. Yes!

//E

Träffar kollegan och kompisen I på fika på stan. Pratar om ditt och datt i sedvanlig ordning. Hon frågar sedan finurligt hur det gick hos "tandläkaren" här om dagen. Jag hör på henne att hon anar att det inte var hos tandläkaren jag var.. Jag överväger en sekund att ljuga, men det går inte! Jag som ville vänta med att berätta tills typ v 12 eller så. Jag ser på henne att hon kommer se igenom mig.. jag flackar med blicken och säger:
-Ja.. alltså...
Jag ser hur I lutar sig framåt över bordet med stor förväntan i blicken:
- Ja?
- Ja, jag var inte hos tandläkaren....
-Nej? (Ännu mer framåtlutad, ännu mer nyfikenhet i ögonen)
-Det är alltså så här att jag är på smällen. (Puh)
-NEJ! Men Guuuuuuud vad roligt! Jag anade att det var något på gång, jag sa det till H igår, att jag misstänkte att du var gravid. Jag har ett sjätte sinne!
Och så fortsatte vi prata oss igenom det hela, allt från graviditetssymtom till fortsatt livssituation med mera, med mera (så som det lätt blir när två tjejer går igenom minsta detalj i en händelse).

Skönt på något sätt att berätta för någon också.. även om det skulle hända något med bebisen så kan det vara bra att de närmaste vet om det ändå.. det är ju inte på något vis något man skall skämmas över. Så, när jag åker till Stockholm för att shoppa med min gravida kompis L berättar jag även för henne att jag också väntar barn. Hon börjar gråta mitt bland allt folk på bussen. Hon ber om ursäkt för att hon gråter, det är hormonerna. Hon är givetvis jätteglad! Vi kollar sedan på bebiskläder till hennes barn som kommer om 15 veckor om allt går enligt planerna (jag tjuvkikar lite med stor förundran, kul att kolla på det men ALLDELES för tidigt att ens fundera på att handla något till min eventuella bebis).

Tycker att det känns konstigt att två av mina närmaste kompisar vet om att jag är gravid men inte att mamma och pappa vet så jag ringer till dem och berättar. Jag börjar såklart grina när jag talar om det. Varför det? Vad är det med dessa hormoner??? Känner mig smått instabil.

//E

Tillbaka på jobbet! Skönt att ha något annat att fokusera på för tillfället nu när veckorna känns så lååånga... Åt godis i helgen också.. Gudomligt gott! Så bra gick det med den ambitionen om att äta överdrivet hälsosamt under graviditeten. Jag hade kanske för höga krav på mig då jag struttade runt i mataffären i värsta "Anna Skipper"-andan och plockade åt mig frukt och grönt samtidigt som jag överlägset smålog och de karaktärssvaga människorna med godis och kakor i varukorgen...

På jobbet känns det oerhört konstigt att berätta historien om att jag måste sluta tidigare imorgon för att jag ska till tandläkaren. Kan ju absolut inte säga att jag ska till vårdcentralen för då kommer arbetskamraterna att börja spekulera. Så är det på en arbetsplats med en majoritet av kvinnor. Så fort man är trött eller mår lite illa så kommer frågan: Är du gravid?? Så jag ljuger på. Ja, jag måste ju gå tidigare till tandläkaren imorgon, ja å så jobbigt, så jobbigt. Överdrivet många detaljer om att det ska bli så otrevligt hos TANDLÄKAREN som jag ska till imorgon... hör själv hur konstigt och nervöst det låter.

Hos barnmorskan:
-Jaha, E. Så du är gravid. Hur vet du det?
Här börjar jag svettas. Ja, hur vet jag det? Tänk om hon ser på mig att det bara är en inbillad graviditet? Syns det? Jag piper:
-Ja.. alltså jag fick ingen mens denna månad och tog då ett graviditetstest som var positivt.. så då antog jag att jag var gravid.
-Jahaja. (paus)
-Ja, men jag var väldigt osäker på om jag verkligen var gravid så jag väntade några veckor på att få ett ev. missfall och sedan tänkte jag att det kanske var bäst att höra av sig hit och då gjorde jag ytterligare ett graviditetstest som var positivt innan jag ringde...
- Ja. På så vis.
Jag tycker fortfarande att hon verkar skepiskt men samtalet flyter på och barnmorskan informerar om kostråd, tar en vikt, frågar om det var en planerad graviditet (varför är det viktigt? Hon ser nästan sur ut när jag informerar om att den inte var planerad. Eller inbillar jag mig?), frågar om alkoholvanor och andra sedvanliga uppgifter viktiga att veta om blivande mammor. Jag får en ny tid för nästa besök om ca 4-5 veckor som det är bra om min sambo kan vara med på.

Efter besöket är jag nästan gråtfärdig (hormoner?). Tycker att barnmorskan var sträng och att hon typ hatade mig för att jag inte hade planerat graviditeten och för att jag i frågorna om alkohol uppgav att "visst dricker jag ett glas vin någon gång ibland". Blir man så här känslig när man är gravid?

//E

Sista veckan på semestern nu! Det ska bli ganska skönt att komma tillbaks till jobbet och fokusera på något annat än att räkna dagarna tills man klarat 12 v av graviditeten och risken för missfall minskar drastiskt. Denna magiska vecka… men jag känner inte heller då att jag törs vara helt säker då jag vet att min mamma hade ett missfall i v 14 och min moster fick ett missfall i v 16. Man verkar aldrig kunna vara säker.

Har försökt att äta nyttigt sedan jag fick reda på att jag är gravid… fisk minst två gånger i veckan, bara ekologisk frukt och grönsaker. Inget godis. Har dock börjat få matleda, absolut inget direkt illamående, men jag känner att viss mat kan jag bara inte äta. Detta upptäcker jag då jag duktigt sitter med min portion med kokt potatis, sill och gräddfil ackompanjerat av lätt kokt broccoli. Jag som i vanliga fall inte ens tycker om sill! Varför skulle jag helt plötsligt nu klara av att äta det? Snacka om att jag vill vara ”fröken duktig” som skall äta fisk minst två gånger i veckan. Blä!

Undrar nu också om det är dags att ringa till vårdcentralen och boka tid hos barnmosrkan? Har ju läst på internet att man i vissa landsting vill träffa gravida redan i v. 8-9 för att prata om kost och levnadsvanor… det är ju redan nästa vecka! Känner mig som en bedragare då jag skall ringa, jag känner mig ju inte ens gravid! Jag kanske är skengravid? Har ju hört talas om kvinnor som har alla graviditetssymtom, till och med magen växer! Men det enda kruxet är att de inte alls har några barn i magen.. Men jag var ju så förutseende när jag köpte mitt gravtest! Jag har ju en sticka kvar! Gör detta gravtest som visar blått streck redan efter en sekund… då MÅSTE jag väl vara gravid. Eller? Ringer till barnmorskan och får en tid nästa vecka. Hon tyckte att jag skulle ha hört av mig tidigare, men hur skulle jag kunna ha gjort det? Har ju inte fattat att jag är gravid än.

//E

Fortfarande inget missfall. Känner efter hela dagarna om jag inte har lite ont i magen. Läser en del på internet om graviditet på olika hemsidor. Alla mår illa och få enorma bröst. Jag känner ingenting. Har fortfarande små bröst. Kan inte tillåta mig själv att känna denna pirrande förväntan och glädje som många andra verkar känna. Jag tänker: hur kan ni veta att ni får behålla barnet? Jag läser någonstans att ”jag väntar barn, inte missfall”. Jag förstår logiken i detta men har fortfarande svårt att se positivt på situationen. Är rätt trött och grinig tror jag. Har semester också så dagarna segar på, det blir mycket tid till att fundera fram och tillbaka.

//E

Kan inte förstå att jag är gravid. Känner ingen skillnad mot tidigare förutom att jag måste springa upp varje natt och kissa. Varför är det så nu? Jag kan förstå att det blir så på slutet av en graviditet när bebisen är tillräckligt stor så att den konkurrerar om platsen med urinblåsan, men vilken förklaring finns det nu? Lite illamående kan jag kanske känna mig om jag verkligen känner efter... nästan så att jag vill spy bara för att få känna mig lite gravid. Jag menar, alla gravida spyr väl? Eller? Svårt att sova också. Tankar som maler i huvudet, kommer vi att klara av det här? Fortfarande är oron för missfall stor, statistiken pekar ju på att så många får ett tidigt missfall, det kan ju också hända mig. Eller, enligt statistiken är det mycket rimligt att det händer mig. Tråkigt att känna sig så negativ!

//E

Idag har jag gått 1 vecka över tiden. Skulle ha fått mens för en vecka sedan men det är inget att ojja upp sig för. Förra månaden gick jag säkert 5 dagar över tiden. Har ganska nyligen slutat med p-piller så det tar nog sin tid innan kroppen hinner anpassa sig och bli mer regelbunden. Men som sagt, nu har det gått en vecka...Om jag tar ett gravtest kommer mensen säkert snart...lika bra att få detta gjort.

Åker till apoteket på sjukhuset. Strosar runt bland övriga varor innan jag fattar mod till mig och plockar åt mig ett gravtest. Köper en förpackning med två stickor i så att jag kan spara den andra till någon annan månad om jag blir sen. Köper hudkräm också så att jag slipper lägga fram endast ett gravtest i kassan. Av någon anledning tycker jag att detta skulle vara mycket pinsamt. Tycker att alla stirrar på mitt inköp. Som om det skulle spela någon roll? Jag är 24 år, det är inget konstigt om jag är gravid. Tror att jag känner så här för att vi inte på något sätt planerar att få barn, snarare försöker vi så gott det går utan preventivmedel att inte få barn. Timingen känns inte riktigt rätt. Fast det kommer den kanske aldrig att göra? Det är inte det att ett eventuellt barn inte är önskat - tvärtom - men det är nog inte riktigt planerat...

Hemma igen. Puh! Det där gick ju bra. Läser på testet.  Man skall helst ta provet på morgonen för att få ett säkert resultat. Orkar inte vänta till imorgon. Väntar några timmar tills jag är riktigt kissnödig. Äh, jag tar testet nu. Jag har ju två om det skulle behöva tas om.

Nu ska man vänta i någon minut. Hjärtat klappar på i 180. Men vad nu?! Det har bara gått några sekunder och redan syns ett blått streck tydligt brevid kontrollstrecket. Det flimrar framför ögonen. Med darrande händer läser jag igen på informationen till gravtestet (trots att jag redan vet vad det skall stå) ett streck =inte gravid. Två streck = gravid. På mitt test är det två streck. Det går inte att bortse från det. Jag är gravid.

Ringer till M som inte är hemma. Måste få prata med honom nu! Han svarar inte, jag ringer och ringer och ringer. Får ett SMS där det står att han sitter i bilen med en kompis och att de ska stanna och tanka om 15 min. Han ringer då. 15 min! Fattar han inte hur lång tid det är?! Jag skickar ett SMS tillbaks: ring så fort du kan, jag måste verkligen prata med dig.

Efter 20 min ringer han. Jag frågar om han är själv, det är han just nu. Han undrar vad det är. Jag klämmer fram att jag är med barn. Jag hör hur han blir alldeles skakig. Är det sant? Ja, jag har tagit ett test idag. Han är överlycklig över att han ska bli pappa! Han frågar om han får berätta för sin kompis, jag säger direkt: nej, fattar du inte hur osäkert det är nu? Typ 1 av 4 foster spontanaborteras, det är inte så stora odds att man får behålla barnet. M verkar inte ta till sig riktigt vad jag säger men han lovar att inte säga något till någon än. Jag hör att han också är skakis, han måste lägga på nu och smälta det här.

Sitter sedan själv i lägenheten och försöker smälta att nu ska jag och M kanske bli mamma och pappa. Men pessimisten inom mig kan inte riktigt tro på att det ska fungera hela vägen, det är ju så många som får missfall. Blir alldeles förskräckt när jag läser om graviditet på internet och räknar ut jag redan är i v 5! Jag som altid har trott att man börjar räkna från den dagen man skulle fått sin mens nu, inte den mensen man fick för en månad sedan. Är alltså redan i v 5. Bara 35 v kvar om allt går som det ska.. skrämmande tanke.

//E

Följ med på en resa på 40 veckor för en vanlig tjej som helt plötsligt ska bli mamma... Här är min graviditet, vecka för vecka!

//E

En söt kofta från Kappahls vintage kollektion. Har inte tittat så mkt på kollektionen förens idag och det fanns en del gobitar.....trevligt :-) Kanske måste bli ett besök på Kappahl de närmsta dagarna.

www.kappahl.se

// I

glögg drack vi här hemma idag, Blossa Lingon. Den får helt klart godkänt, kommer att testas igen :-)

// I

Nu har den första sön kommit till vår stad samt hunnit försvinna.
Snö för mig frambringar riktigta myskänslor. Jag vill piffa och dona hemma i huset så att det blir så mysigt och ombonat som möjligt.....och snart är det ju dax för advent. Adventsstakar och stjärnor ska fram, lussekatter ska bakas och glögg ska drickas. Det är ju Så mysigt!!

Trevlig kväll
// I