Gravid i v. 20
Rutinultraljud denna vecka! Spännande! Jag kan ta hissen dit nu när alla på jobbet vet ; ) Det är jättekul att se bebisen igen. Vad stor den har blivit redan! Nu ser man tydligare att allt verkar finnas där. Jag är så klart jättenervös innan för att det skall vara något fel på bebisen men barnmorskan verkar väldigt duktig och vad hon kan se så är det ett friskt barn! Jag och M hade skilda meningar kring om vi skulle ta reda på vad det var för kön på barnet så vi hade slutligen bestämt oss för att inte ta reda på det. Men när vi väl är det så får M ett utbrott av nyfikenhet och säger:
- Kolla om det är en kille eller tjej!
Jag blir alldeles förvirrad, det var ju HAN som inte ville veta förut?? Nu blir jag väldigt osäker (som hela tiden velat veta). Ska vi verkligen ta reda på det? Barnmorskan börjar undersöka saken, men bebisen är SÅ dukig och håller benen i kors så att det absolut inte går att se! Så vi får vänta till mars... = ) Beräknad förlossning blir framflyttad till 30 mars istället för 26 mars.
Åker på bussresa över dagen till Stockholm (bussresan från HELVETET). Hamnar framför två förvirrade tanter. Lyssnar på deras eviga konversation om släktingars hjärnblödningar eller stroker. "Var det hjärnblödning? Eller var de stroke? Jag tror inte att det var någon stroke, jag tror att det ver en hjärnblödning. Tror du det?" Blir vansinnig och får lust att skrika: "Stroke innebär antingen hjärnblödning ELLER hjärninfarkt! Man kan inte säga hjärnblödning eller stroke! Det är för fan samma sak!!!". Det gör jag ju naturligtvis inte. Försöker förtvivlat lyssna på min Mp3-spelare men ena hörluren är spräckt så det "skorrar" i vänster öra under varje baston. Olidligt. Inriktar mig istället på samtalet framför. Där sitter två medelåders kvinnor. Riktiga närkingar. Det gnälls på rejält. Inte bara att dialekten är gnällig, utan även det som sägs är gnälligt. Den ena sitter nämligen hela vägen och berättar högt och tydligt om hur dålig hennes dementa föräldrars hemtjänst är. I detalj. För att göra det hela mer komiskt så säger den mest förvirrade tanten bakom när vi ÄNTLIGEN är framme i Stockholm efter 2,5 timmars resa:
- Är vi redan framme? Är vi det? Det är vi va? (Eh, ja! bussen står still på centralstationen i Stolckholm!). Vad fort resan gick! Det måste ha varit för att jag hade så trevlig sällskap.
Jag får ett totalt vredesutbrott (har börjat få det mer och mer under graviditeten...) och bara kastar mig ur bussen och springer hyperventilerande genom stationen. Äntligen fri! Går till pressbyrån och köper en kexchoklad. Vandrar sedan i trevlig takt bort mot slussen där jag ska träffa min bror och svägerska för att luncha ihop.
Det är så kul att träffa bror M och svägeska A! Det är första gången vi ses sedan de fick reda på att jag väntar barn. Det är första syskonbarnet för M och han tycker att det ska bli kul att bli morbror. M jobbar så vi ses på hans lunch på ett trevligt lunchställe på Söder. Lunchar och fikar snabbt efter det på ett närliggande café innan M måste tillbaks till jobbet. Jag och A (som inte har några föreläsningar på eftermiddagen) knallar ner på city och smygkikar på bebiskläder. A (som har många syskonbarn) berättar för mig om allt som jag behöver ha när den lille kommer. Jag lyssnar vetgirigt. Hade ingen aning om hälften av alla saker! Jag titttar på de riktigt små kläderna och utbrister:
- Det här måste vara precis lagom när den föds, gud så gulligt!
A tittar på mig skeptiskt:
- Det där är prematurkläder! Du ska väl inte planera att föda för tidigt va?
- Men? Den kan ju omöjligt vara STÖRRE än så här när den skall komma ut... det är ju omöjligt!!!!
Jag tycker att kläderna i storlek 50 är ofantligt stora och när A förklarar att de kanske till och med är för små när bebisen föds så klarar jag inte av att höra mer... Ivrigt påhejad av A köper jag de första bebiskläderna (storlek 50) även om jag tycker att det är tidigt. Men vi resonerar så att det kan ju faktiskt hända tråikiga saker ändå, oavsett om man köpt lite kläder eller ej.
Efter en lång och oerhört rolig dag på stan är det dags att ta bussen hem igen. Samma bussresenärer. Hamnar bredvid samma personer igen. Vad är oddsen? Mycket, mycket lång resa hem.... (tackar Claes Olsson för mina nya hörlurar) ; )
//E
- Kolla om det är en kille eller tjej!
Jag blir alldeles förvirrad, det var ju HAN som inte ville veta förut?? Nu blir jag väldigt osäker (som hela tiden velat veta). Ska vi verkligen ta reda på det? Barnmorskan börjar undersöka saken, men bebisen är SÅ dukig och håller benen i kors så att det absolut inte går att se! Så vi får vänta till mars... = ) Beräknad förlossning blir framflyttad till 30 mars istället för 26 mars.
Åker på bussresa över dagen till Stockholm (bussresan från HELVETET). Hamnar framför två förvirrade tanter. Lyssnar på deras eviga konversation om släktingars hjärnblödningar eller stroker. "Var det hjärnblödning? Eller var de stroke? Jag tror inte att det var någon stroke, jag tror att det ver en hjärnblödning. Tror du det?" Blir vansinnig och får lust att skrika: "Stroke innebär antingen hjärnblödning ELLER hjärninfarkt! Man kan inte säga hjärnblödning eller stroke! Det är för fan samma sak!!!". Det gör jag ju naturligtvis inte. Försöker förtvivlat lyssna på min Mp3-spelare men ena hörluren är spräckt så det "skorrar" i vänster öra under varje baston. Olidligt. Inriktar mig istället på samtalet framför. Där sitter två medelåders kvinnor. Riktiga närkingar. Det gnälls på rejält. Inte bara att dialekten är gnällig, utan även det som sägs är gnälligt. Den ena sitter nämligen hela vägen och berättar högt och tydligt om hur dålig hennes dementa föräldrars hemtjänst är. I detalj. För att göra det hela mer komiskt så säger den mest förvirrade tanten bakom när vi ÄNTLIGEN är framme i Stockholm efter 2,5 timmars resa:
- Är vi redan framme? Är vi det? Det är vi va? (Eh, ja! bussen står still på centralstationen i Stolckholm!). Vad fort resan gick! Det måste ha varit för att jag hade så trevlig sällskap.
Jag får ett totalt vredesutbrott (har börjat få det mer och mer under graviditeten...) och bara kastar mig ur bussen och springer hyperventilerande genom stationen. Äntligen fri! Går till pressbyrån och köper en kexchoklad. Vandrar sedan i trevlig takt bort mot slussen där jag ska träffa min bror och svägerska för att luncha ihop.
Det är så kul att träffa bror M och svägeska A! Det är första gången vi ses sedan de fick reda på att jag väntar barn. Det är första syskonbarnet för M och han tycker att det ska bli kul att bli morbror. M jobbar så vi ses på hans lunch på ett trevligt lunchställe på Söder. Lunchar och fikar snabbt efter det på ett närliggande café innan M måste tillbaks till jobbet. Jag och A (som inte har några föreläsningar på eftermiddagen) knallar ner på city och smygkikar på bebiskläder. A (som har många syskonbarn) berättar för mig om allt som jag behöver ha när den lille kommer. Jag lyssnar vetgirigt. Hade ingen aning om hälften av alla saker! Jag titttar på de riktigt små kläderna och utbrister:
- Det här måste vara precis lagom när den föds, gud så gulligt!
A tittar på mig skeptiskt:
- Det där är prematurkläder! Du ska väl inte planera att föda för tidigt va?
- Men? Den kan ju omöjligt vara STÖRRE än så här när den skall komma ut... det är ju omöjligt!!!!
Jag tycker att kläderna i storlek 50 är ofantligt stora och när A förklarar att de kanske till och med är för små när bebisen föds så klarar jag inte av att höra mer... Ivrigt påhejad av A köper jag de första bebiskläderna (storlek 50) även om jag tycker att det är tidigt. Men vi resonerar så att det kan ju faktiskt hända tråikiga saker ändå, oavsett om man köpt lite kläder eller ej.
Efter en lång och oerhört rolig dag på stan är det dags att ta bussen hem igen. Samma bussresenärer. Hamnar bredvid samma personer igen. Vad är oddsen? Mycket, mycket lång resa hem.... (tackar Claes Olsson för mina nya hörlurar) ; )
//E
Kommentarer
Trackback
