Gravid i v. 5
Idag har jag gått 1 vecka över tiden. Skulle ha fått mens för en vecka sedan men det är inget att ojja upp sig för. Förra månaden gick jag säkert 5 dagar över tiden. Har ganska nyligen slutat med p-piller så det tar nog sin tid innan kroppen hinner anpassa sig och bli mer regelbunden. Men som sagt, nu har det gått en vecka...Om jag tar ett gravtest kommer mensen säkert snart...lika bra att få detta gjort.
Åker till apoteket på sjukhuset. Strosar runt bland övriga varor innan jag fattar mod till mig och plockar åt mig ett gravtest. Köper en förpackning med två stickor i så att jag kan spara den andra till någon annan månad om jag blir sen. Köper hudkräm också så att jag slipper lägga fram endast ett gravtest i kassan. Av någon anledning tycker jag att detta skulle vara mycket pinsamt. Tycker att alla stirrar på mitt inköp. Som om det skulle spela någon roll? Jag är 24 år, det är inget konstigt om jag är gravid. Tror att jag känner så här för att vi inte på något sätt planerar att få barn, snarare försöker vi så gott det går utan preventivmedel att inte få barn. Timingen känns inte riktigt rätt. Fast det kommer den kanske aldrig att göra? Det är inte det att ett eventuellt barn inte är önskat - tvärtom - men det är nog inte riktigt planerat...
Hemma igen. Puh! Det där gick ju bra. Läser på testet. Man skall helst ta provet på morgonen för att få ett säkert resultat. Orkar inte vänta till imorgon. Väntar några timmar tills jag är riktigt kissnödig. Äh, jag tar testet nu. Jag har ju två om det skulle behöva tas om.
Nu ska man vänta i någon minut. Hjärtat klappar på i 180. Men vad nu?! Det har bara gått några sekunder och redan syns ett blått streck tydligt brevid kontrollstrecket. Det flimrar framför ögonen. Med darrande händer läser jag igen på informationen till gravtestet (trots att jag redan vet vad det skall stå) ett streck =inte gravid. Två streck = gravid. På mitt test är det två streck. Det går inte att bortse från det. Jag är gravid.
Ringer till M som inte är hemma. Måste få prata med honom nu! Han svarar inte, jag ringer och ringer och ringer. Får ett SMS där det står att han sitter i bilen med en kompis och att de ska stanna och tanka om 15 min. Han ringer då. 15 min! Fattar han inte hur lång tid det är?! Jag skickar ett SMS tillbaks: ring så fort du kan, jag måste verkligen prata med dig.
Efter 20 min ringer han. Jag frågar om han är själv, det är han just nu. Han undrar vad det är. Jag klämmer fram att jag är med barn. Jag hör hur han blir alldeles skakig. Är det sant? Ja, jag har tagit ett test idag. Han är överlycklig över att han ska bli pappa! Han frågar om han får berätta för sin kompis, jag säger direkt: nej, fattar du inte hur osäkert det är nu? Typ 1 av 4 foster spontanaborteras, det är inte så stora odds att man får behålla barnet. M verkar inte ta till sig riktigt vad jag säger men han lovar att inte säga något till någon än. Jag hör att han också är skakis, han måste lägga på nu och smälta det här.
Sitter sedan själv i lägenheten och försöker smälta att nu ska jag och M kanske bli mamma och pappa. Men pessimisten inom mig kan inte riktigt tro på att det ska fungera hela vägen, det är ju så många som får missfall. Blir alldeles förskräckt när jag läser om graviditet på internet och räknar ut jag redan är i v 5! Jag som altid har trott att man börjar räkna från den dagen man skulle fått sin mens nu, inte den mensen man fick för en månad sedan. Är alltså redan i v 5. Bara 35 v kvar om allt går som det ska.. skrämmande tanke.
//E
Åker till apoteket på sjukhuset. Strosar runt bland övriga varor innan jag fattar mod till mig och plockar åt mig ett gravtest. Köper en förpackning med två stickor i så att jag kan spara den andra till någon annan månad om jag blir sen. Köper hudkräm också så att jag slipper lägga fram endast ett gravtest i kassan. Av någon anledning tycker jag att detta skulle vara mycket pinsamt. Tycker att alla stirrar på mitt inköp. Som om det skulle spela någon roll? Jag är 24 år, det är inget konstigt om jag är gravid. Tror att jag känner så här för att vi inte på något sätt planerar att få barn, snarare försöker vi så gott det går utan preventivmedel att inte få barn. Timingen känns inte riktigt rätt. Fast det kommer den kanske aldrig att göra? Det är inte det att ett eventuellt barn inte är önskat - tvärtom - men det är nog inte riktigt planerat...
Hemma igen. Puh! Det där gick ju bra. Läser på testet. Man skall helst ta provet på morgonen för att få ett säkert resultat. Orkar inte vänta till imorgon. Väntar några timmar tills jag är riktigt kissnödig. Äh, jag tar testet nu. Jag har ju två om det skulle behöva tas om.
Nu ska man vänta i någon minut. Hjärtat klappar på i 180. Men vad nu?! Det har bara gått några sekunder och redan syns ett blått streck tydligt brevid kontrollstrecket. Det flimrar framför ögonen. Med darrande händer läser jag igen på informationen till gravtestet (trots att jag redan vet vad det skall stå) ett streck =inte gravid. Två streck = gravid. På mitt test är det två streck. Det går inte att bortse från det. Jag är gravid.
Ringer till M som inte är hemma. Måste få prata med honom nu! Han svarar inte, jag ringer och ringer och ringer. Får ett SMS där det står att han sitter i bilen med en kompis och att de ska stanna och tanka om 15 min. Han ringer då. 15 min! Fattar han inte hur lång tid det är?! Jag skickar ett SMS tillbaks: ring så fort du kan, jag måste verkligen prata med dig.
Efter 20 min ringer han. Jag frågar om han är själv, det är han just nu. Han undrar vad det är. Jag klämmer fram att jag är med barn. Jag hör hur han blir alldeles skakig. Är det sant? Ja, jag har tagit ett test idag. Han är överlycklig över att han ska bli pappa! Han frågar om han får berätta för sin kompis, jag säger direkt: nej, fattar du inte hur osäkert det är nu? Typ 1 av 4 foster spontanaborteras, det är inte så stora odds att man får behålla barnet. M verkar inte ta till sig riktigt vad jag säger men han lovar att inte säga något till någon än. Jag hör att han också är skakis, han måste lägga på nu och smälta det här.
Sitter sedan själv i lägenheten och försöker smälta att nu ska jag och M kanske bli mamma och pappa. Men pessimisten inom mig kan inte riktigt tro på att det ska fungera hela vägen, det är ju så många som får missfall. Blir alldeles förskräckt när jag läser om graviditet på internet och räknar ut jag redan är i v 5! Jag som altid har trott att man börjar räkna från den dagen man skulle fått sin mens nu, inte den mensen man fick för en månad sedan. Är alltså redan i v 5. Bara 35 v kvar om allt går som det ska.. skrämmande tanke.
//E
Kommentarer
Trackback
