Gravid i v. 10
Träffar kollegan och kompisen I på fika på stan. Pratar om ditt och datt i sedvanlig ordning. Hon frågar sedan finurligt hur det gick hos "tandläkaren" här om dagen. Jag hör på henne att hon anar att det inte var hos tandläkaren jag var.. Jag överväger en sekund att ljuga, men det går inte! Jag som ville vänta med att berätta tills typ v 12 eller så. Jag ser på henne att hon kommer se igenom mig.. jag flackar med blicken och säger:
-Ja.. alltså...
Jag ser hur I lutar sig framåt över bordet med stor förväntan i blicken:
- Ja?
- Ja, jag var inte hos tandläkaren....
-Nej? (Ännu mer framåtlutad, ännu mer nyfikenhet i ögonen)
-Det är alltså så här att jag är på smällen. (Puh)
-NEJ! Men Guuuuuuud vad roligt! Jag anade att det var något på gång, jag sa det till H igår, att jag misstänkte att du var gravid. Jag har ett sjätte sinne!
Och så fortsatte vi prata oss igenom det hela, allt från graviditetssymtom till fortsatt livssituation med mera, med mera (så som det lätt blir när två tjejer går igenom minsta detalj i en händelse).
Skönt på något sätt att berätta för någon också.. även om det skulle hända något med bebisen så kan det vara bra att de närmaste vet om det ändå.. det är ju inte på något vis något man skall skämmas över. Så, när jag åker till Stockholm för att shoppa med min gravida kompis L berättar jag även för henne att jag också väntar barn. Hon börjar gråta mitt bland allt folk på bussen. Hon ber om ursäkt för att hon gråter, det är hormonerna. Hon är givetvis jätteglad! Vi kollar sedan på bebiskläder till hennes barn som kommer om 15 veckor om allt går enligt planerna (jag tjuvkikar lite med stor förundran, kul att kolla på det men ALLDELES för tidigt att ens fundera på att handla något till min eventuella bebis).
Tycker att det känns konstigt att två av mina närmaste kompisar vet om att jag är gravid men inte att mamma och pappa vet så jag ringer till dem och berättar. Jag börjar såklart grina när jag talar om det. Varför det? Vad är det med dessa hormoner??? Känner mig smått instabil.
//E
-Ja.. alltså...
Jag ser hur I lutar sig framåt över bordet med stor förväntan i blicken:
- Ja?
- Ja, jag var inte hos tandläkaren....
-Nej? (Ännu mer framåtlutad, ännu mer nyfikenhet i ögonen)
-Det är alltså så här att jag är på smällen. (Puh)
-NEJ! Men Guuuuuuud vad roligt! Jag anade att det var något på gång, jag sa det till H igår, att jag misstänkte att du var gravid. Jag har ett sjätte sinne!
Och så fortsatte vi prata oss igenom det hela, allt från graviditetssymtom till fortsatt livssituation med mera, med mera (så som det lätt blir när två tjejer går igenom minsta detalj i en händelse).
Skönt på något sätt att berätta för någon också.. även om det skulle hända något med bebisen så kan det vara bra att de närmaste vet om det ändå.. det är ju inte på något vis något man skall skämmas över. Så, när jag åker till Stockholm för att shoppa med min gravida kompis L berättar jag även för henne att jag också väntar barn. Hon börjar gråta mitt bland allt folk på bussen. Hon ber om ursäkt för att hon gråter, det är hormonerna. Hon är givetvis jätteglad! Vi kollar sedan på bebiskläder till hennes barn som kommer om 15 veckor om allt går enligt planerna (jag tjuvkikar lite med stor förundran, kul att kolla på det men ALLDELES för tidigt att ens fundera på att handla något till min eventuella bebis).
Tycker att det känns konstigt att två av mina närmaste kompisar vet om att jag är gravid men inte att mamma och pappa vet så jag ringer till dem och berättar. Jag börjar såklart grina när jag talar om det. Varför det? Vad är det med dessa hormoner??? Känner mig smått instabil.
//E
Kommentarer
Trackback
