Gravid i v. 13
Äntligen dags för ultraljudet! Men innan dess ett besök hos barnmorskan. Jag släpar med mig M som tycker att det känns lite jobbigt att sitta där och prata om vårt privatliv. Jag tror att vi båda var ganska positivt överraskade efter besöket. Barnmorskan var mycket bättre än förra gången och informerade både mig och M om sådans som kändes relevant. Hon undrade om vi hade varit på ultraljudet än, men vi ska dit imorgon. Är så nervös! Hon informerar om att hon skickat en remiss för rutinultralljud också som vi blir kallade till runt vecka 18. Vi ska inte träffa barnmorskan förrän i v 25 sedan... det känns som lååååång tid dit!
Dagen är här. Dagen för ultraljudet. NUP-ultraljudet eller KUB-ultraljudet eller vad man vill kalla det. (NUP är själva mätningen de gör av nackspalten under ultraljudet och KUB står helt enkelt för kombinerat ultraljud och blodprov eller nåt sånt). Är nervös av två anledningar: 1: jag har fortfarande stor skräck för att det inte ska finnas någon bebis i magen. 2: Specialistmödravården ligger i samma hus som jag själv arbetar i på sjukhuset. Jag vill inte att någon av mina arbetskamrater skall se att jag går dit, jag vill inte berätta än att jag är gravid. Saken är den att det som ligger på denna våning är bara specialistmödravården och förlossningen. That's it. Känns inte som att man kan hitta på någon bra anledning till att man skulle vistas där privat... Om man inte är gravid så att säga... Så... under veckan har jag givetvis rekat om det finns någon annan väg dit, där jag förhoppningsvis inte stöter på någon kollega. Jag hittar till slut trapporna som jag tror skall rädd mig (alla på jobbet åker hiss). De går från alla våningsplan och ut i entrén. Det enda är att det inte går att komma in trappvägen utan nyckel.. så det funkar som utväg, men hur ska jag ta mig in?
Jag beslutar mig samma dag som vi ska på undersökningen att åka med hissen upp till våning 1 och sedan ta trapporna upp till våning 4. M tycker att jag är jättelarvig. Jag är så nervös att jag knappt är talbar och bara väser åt honom att ta hissen upp och vänta på mig där. Väl på våning 1 inser jag att man inte kan nå trappsystemet härifrån. Fan. Resonerar med mig själv hur jag ska göra nu. Beslutar mig för att åka upp till vån 3 (där ligger kvinnokliniken). Om jag möter en kollega där så kan det ju finnas massor av orsaker att jag befinner mig där, många som skulle kunna vara väldigt privata och då slipper man nog frågor. Så med andan i halsen tar jag hissen och när dörrarna öppnas står två vitklädda människor precis utanför. Hjärtat stannar och börjar inte slå igen förrän jag ser att det inte är några jag känner. Smyger snabbt till trapporna och flåsar upp till vån 4 där M står och väntar lite otåligt.
Visas in på ett undersökningsrum av en barnmorska. Får lägga mig på britsen och får varm gele på magen. Nu kan jag knappt andas och rummet snurrar. Vad ska vi göra om det inte är en liten bebis i magen? Jag kommer inte att klara det. Barnmorskan startar ultraljudsundersökningen och först ser jag ingenting på skärmen. Hjärtat sjunker ihop. Det känns tomt. Men så plötsligt uppenbarar sig en liten krabat på skärmen!
- Det är bara ett foster, säger barnmorskan rutinmässigt.
Bara ett. Bara ett! Det är ett mer än jag hade vågat hoppas på! Ett foster räcker så bra så, tack så mycket! M uttrycker lite mer besvikelse, han har alltid velat ha många barn och kunde nog ha tänkt sig två på en gång. (Han kan nog tänka sig det ja, men det är inte han som ska föda barnen). Barnmorskan säger att det är för mycket urin i blåsan och skickar ut mig för att kissa. Jag är helt euforisk och hittar inte lysknappen på toaletten. Av någon anledning känner jag mig jättestressad eftersom att både barnmorskan och M sitter och väntar i rummet bredvid. Jag trycker frenetiskt på lysknappen men ingenting händer. En gång blinkar det till i lamporna, men då har jag redan tryckt igen och det förblir svart. Det går upp för mig att jag kanske inte skulle ha tryckt på knappen överhuvutaget, det är säkert en sådan liten knapp som reagerar på rörelse och tänder sig automatiskt. Men som sagt, nu är jag stressad och lite oklar i huvudet och skadan är redan skedd. Nu är jag så stressad att jag inte hinner tänka ut någon lösning, så jag trevar mig fram till toaletten i mörkret. Hittar som tur är också handfatet och sedan ut ur rummet. Hoppas innerligt på att ingen skall se när jag kommer ut från den becksvarta toaletten och undra vad jag höll på med där inne... In igen i undersökningsrummet och upp på britsen. Nu kan jag i alla fall slappna av lite under undersökningen och kan titta lite mer på den lilla saken som flyter omkring därinne. Barnmorskan gör sina mätningar och ser att hjärtat slår och att den har två armar och två ben. M är skeptisk och står ca 1 mm från bildskärmen och deklarerar att han minsann inte kan se något hjärta. Jag fräser:
- Men du är ju inte utbildad för att kunna se det heller!
Om bara barnmorskan säger att det ser bra ut så är jag nöjd! Barnmorskan gör sina uträkningar utifrån blodproverna som jag lämnat och måtten hon tagit nu på fostrets nackspalt och meddelar att det är mycket liten risk att barnet ska ha någon kromosomavvikelse. Jag är så glad och tycker inte att det spelar någon roll vad hon säger, jag har fått se det jag velat se så länge. Att det faktiskt finns en liten krabat där inne!
Smyger ut samma väg som jag kom, det vill säga trapporna. M tycker att jag ska skärpa mig och ta hissen men jag vägrar. Så jag rusar trapporna ner och känner mig som den lyckligaste personen i hela världen!
//E
Dagen är här. Dagen för ultraljudet. NUP-ultraljudet eller KUB-ultraljudet eller vad man vill kalla det. (NUP är själva mätningen de gör av nackspalten under ultraljudet och KUB står helt enkelt för kombinerat ultraljud och blodprov eller nåt sånt). Är nervös av två anledningar: 1: jag har fortfarande stor skräck för att det inte ska finnas någon bebis i magen. 2: Specialistmödravården ligger i samma hus som jag själv arbetar i på sjukhuset. Jag vill inte att någon av mina arbetskamrater skall se att jag går dit, jag vill inte berätta än att jag är gravid. Saken är den att det som ligger på denna våning är bara specialistmödravården och förlossningen. That's it. Känns inte som att man kan hitta på någon bra anledning till att man skulle vistas där privat... Om man inte är gravid så att säga... Så... under veckan har jag givetvis rekat om det finns någon annan väg dit, där jag förhoppningsvis inte stöter på någon kollega. Jag hittar till slut trapporna som jag tror skall rädd mig (alla på jobbet åker hiss). De går från alla våningsplan och ut i entrén. Det enda är att det inte går att komma in trappvägen utan nyckel.. så det funkar som utväg, men hur ska jag ta mig in?
Jag beslutar mig samma dag som vi ska på undersökningen att åka med hissen upp till våning 1 och sedan ta trapporna upp till våning 4. M tycker att jag är jättelarvig. Jag är så nervös att jag knappt är talbar och bara väser åt honom att ta hissen upp och vänta på mig där. Väl på våning 1 inser jag att man inte kan nå trappsystemet härifrån. Fan. Resonerar med mig själv hur jag ska göra nu. Beslutar mig för att åka upp till vån 3 (där ligger kvinnokliniken). Om jag möter en kollega där så kan det ju finnas massor av orsaker att jag befinner mig där, många som skulle kunna vara väldigt privata och då slipper man nog frågor. Så med andan i halsen tar jag hissen och när dörrarna öppnas står två vitklädda människor precis utanför. Hjärtat stannar och börjar inte slå igen förrän jag ser att det inte är några jag känner. Smyger snabbt till trapporna och flåsar upp till vån 4 där M står och väntar lite otåligt.
Visas in på ett undersökningsrum av en barnmorska. Får lägga mig på britsen och får varm gele på magen. Nu kan jag knappt andas och rummet snurrar. Vad ska vi göra om det inte är en liten bebis i magen? Jag kommer inte att klara det. Barnmorskan startar ultraljudsundersökningen och först ser jag ingenting på skärmen. Hjärtat sjunker ihop. Det känns tomt. Men så plötsligt uppenbarar sig en liten krabat på skärmen!
- Det är bara ett foster, säger barnmorskan rutinmässigt.
Bara ett. Bara ett! Det är ett mer än jag hade vågat hoppas på! Ett foster räcker så bra så, tack så mycket! M uttrycker lite mer besvikelse, han har alltid velat ha många barn och kunde nog ha tänkt sig två på en gång. (Han kan nog tänka sig det ja, men det är inte han som ska föda barnen). Barnmorskan säger att det är för mycket urin i blåsan och skickar ut mig för att kissa. Jag är helt euforisk och hittar inte lysknappen på toaletten. Av någon anledning känner jag mig jättestressad eftersom att både barnmorskan och M sitter och väntar i rummet bredvid. Jag trycker frenetiskt på lysknappen men ingenting händer. En gång blinkar det till i lamporna, men då har jag redan tryckt igen och det förblir svart. Det går upp för mig att jag kanske inte skulle ha tryckt på knappen överhuvutaget, det är säkert en sådan liten knapp som reagerar på rörelse och tänder sig automatiskt. Men som sagt, nu är jag stressad och lite oklar i huvudet och skadan är redan skedd. Nu är jag så stressad att jag inte hinner tänka ut någon lösning, så jag trevar mig fram till toaletten i mörkret. Hittar som tur är också handfatet och sedan ut ur rummet. Hoppas innerligt på att ingen skall se när jag kommer ut från den becksvarta toaletten och undra vad jag höll på med där inne... In igen i undersökningsrummet och upp på britsen. Nu kan jag i alla fall slappna av lite under undersökningen och kan titta lite mer på den lilla saken som flyter omkring därinne. Barnmorskan gör sina mätningar och ser att hjärtat slår och att den har två armar och två ben. M är skeptisk och står ca 1 mm från bildskärmen och deklarerar att han minsann inte kan se något hjärta. Jag fräser:
- Men du är ju inte utbildad för att kunna se det heller!
Om bara barnmorskan säger att det ser bra ut så är jag nöjd! Barnmorskan gör sina uträkningar utifrån blodproverna som jag lämnat och måtten hon tagit nu på fostrets nackspalt och meddelar att det är mycket liten risk att barnet ska ha någon kromosomavvikelse. Jag är så glad och tycker inte att det spelar någon roll vad hon säger, jag har fått se det jag velat se så länge. Att det faktiskt finns en liten krabat där inne!
Smyger ut samma väg som jag kom, det vill säga trapporna. M tycker att jag ska skärpa mig och ta hissen men jag vägrar. Så jag rusar trapporna ner och känner mig som den lyckligaste personen i hela världen!
//E
Kommentarer
Trackback
