Gravid i v. 27
Denna vecka var det dags för lite seriös baby-shopping (alltså inte köpa bebisar, utan saker TILL bebisen). Jag och mamma åkte till Stockholm och spanade på mellandags-rean med min svägerska. Det var jättekul och det fanns mycket att fynda till den lille.. men det var ganska jobbigt att knata runt och shoppa en hel dag när man är väldigt gravid. För det är jag nu... även om det är långt kvar till bebben ska komma.. ska bli skönt att gå på havandeskapsledighet om typ en månad.
När man är så stor och otymplig blir man lite tröttare än vanligtvis vid shoppingen. Det resulterade i att vi åt lunch ganska tidigt. Jag var otroligt sugen på pommes frites så vi lunchade på Mc Donalds. (Vill inte ens tänka på hur mycket jag åt, helt vedervärdigt). Fortsatt shopping efter detta, otroligt mycket folk överallt. På HM känner jag plötsligt att jag inte orkar gå i en enda affär till, jag svimmar om jag inte får sätta mig. Och jag är törstig! Så sjukt törstig! (Det KAN vara relaterat till alla pommes frites jag ätit tidigare...) Det gör ont i strupen och jag måste ha FANTA! Ingenting annat kan släcka min törst just nu, jag måste ha Fanta och det måste gå fort! Så vi småspringer ut från HM ut i Gallerian och spanar febrilt efter ett ställe som säljer Fanta. Närmast ligger en liten kub mitt i Gallerian som säljer muffins.
- "Där dom säljer muffins måste dom sälja något att dricka" säger svägerskan klokt. Så vi kutar dit och jag ser i deras "skyltfönster" att de har bland annat Fanta. Nu brinner strupen och jag tittar otåligt på brudarna som jobbar i muffinskuben. De pratar med varandra men får till slut syn på mig.
- "Jag skulle vilja ha en Fanta, tack" säger jag så snällt jag kan trots att jag snart avlider av törst efter Fanta.
- "Eh. Tyvärr är Fantan slut" säger en av tjejerna och låter inte alls ledsen. "Men vi har annan dricka".
Här har jag en minneslucka men svägerskan och mamma har återberättat resten för mig:
- "MEN! Ni förstår inte! Jag MÅSTE HA FANTA!" skriker jag och ser mig i panik runt efter något ställe som kan rädda mig från att dö fantatörst-döden. Tjejerna i muffinskuben stirrar på mig som att jag är sinnessjuk. Svägerskan och mamma förstår allvaret i situationen och svägerskan bokstavligen banar väg genom allt folk medan vi springer genom Gallerian mot pressbyrån. På vägen skådar dock mamma en juice-bar där de även säljer Fantaburkar.
-"DÄR!" ropar mamma och vi gör en tvärvändning och rusar in.
-"Jag vill ha en Fanta!" stressar jag fram till kassörskan. Hon knappar in vad vi ska ha i kassan men plockar inte fram någon Fanta på en gång. Jag ser hur de står i en kyl lite längre bort.
- "Kan man ta Fantan själv eller?" säger jag och låter väl lite otrevlig/otålig för kassörskan tittar lite avmätt på mig och säger "ja". Jag springer till kylen och sliter åt mig en Fantaburk och öppnar den ÄNTLIGEN!
Det är det godaste jag någonsin har druckit i hela mitt liv!!!!
Tur att jag inte har fått några "cravings" under graviditeten... ; )
//E
När man är så stor och otymplig blir man lite tröttare än vanligtvis vid shoppingen. Det resulterade i att vi åt lunch ganska tidigt. Jag var otroligt sugen på pommes frites så vi lunchade på Mc Donalds. (Vill inte ens tänka på hur mycket jag åt, helt vedervärdigt). Fortsatt shopping efter detta, otroligt mycket folk överallt. På HM känner jag plötsligt att jag inte orkar gå i en enda affär till, jag svimmar om jag inte får sätta mig. Och jag är törstig! Så sjukt törstig! (Det KAN vara relaterat till alla pommes frites jag ätit tidigare...) Det gör ont i strupen och jag måste ha FANTA! Ingenting annat kan släcka min törst just nu, jag måste ha Fanta och det måste gå fort! Så vi småspringer ut från HM ut i Gallerian och spanar febrilt efter ett ställe som säljer Fanta. Närmast ligger en liten kub mitt i Gallerian som säljer muffins.
- "Där dom säljer muffins måste dom sälja något att dricka" säger svägerskan klokt. Så vi kutar dit och jag ser i deras "skyltfönster" att de har bland annat Fanta. Nu brinner strupen och jag tittar otåligt på brudarna som jobbar i muffinskuben. De pratar med varandra men får till slut syn på mig.
- "Jag skulle vilja ha en Fanta, tack" säger jag så snällt jag kan trots att jag snart avlider av törst efter Fanta.
- "Eh. Tyvärr är Fantan slut" säger en av tjejerna och låter inte alls ledsen. "Men vi har annan dricka".
Här har jag en minneslucka men svägerskan och mamma har återberättat resten för mig:
- "MEN! Ni förstår inte! Jag MÅSTE HA FANTA!" skriker jag och ser mig i panik runt efter något ställe som kan rädda mig från att dö fantatörst-döden. Tjejerna i muffinskuben stirrar på mig som att jag är sinnessjuk. Svägerskan och mamma förstår allvaret i situationen och svägerskan bokstavligen banar väg genom allt folk medan vi springer genom Gallerian mot pressbyrån. På vägen skådar dock mamma en juice-bar där de även säljer Fantaburkar.
-"DÄR!" ropar mamma och vi gör en tvärvändning och rusar in.
-"Jag vill ha en Fanta!" stressar jag fram till kassörskan. Hon knappar in vad vi ska ha i kassan men plockar inte fram någon Fanta på en gång. Jag ser hur de står i en kyl lite längre bort.
- "Kan man ta Fantan själv eller?" säger jag och låter väl lite otrevlig/otålig för kassörskan tittar lite avmätt på mig och säger "ja". Jag springer till kylen och sliter åt mig en Fantaburk och öppnar den ÄNTLIGEN!
Det är det godaste jag någonsin har druckit i hela mitt liv!!!!
Tur att jag inte har fått några "cravings" under graviditeten... ; )
//E
Gravid i v. 26
Denna vecka har vi köpt barnvagn! Inte det lättaste med tanke på alla olika modeller och prisklasser... hur ska man veta vilken som är bäst? Pappa tyckte att en begagnad vagn är det enda alternativet, "så gjorde vi på min tid" "hade vi haft kvar de vagnar som du och din bror låg i kunde ni ju ha fått någon av dem". Dessa vagnar var begagnade redan i början på 80-talet. Vilket betyder att de härstammade från 70-talet. 70-talet! Det är ett tag sedan nu... Jag kan ju poängtera att jag aldrig i livet hade tackat ja till att köra runt vår bebis i en SÅ gammal vagn... Annars har jag inget emot att köpa begagnat. Men det är vissa saker som man då måste tänka på... Dolda fel? Garanti? Djurhår? Är SJUKT allergisk så jag skulle aldrig kunna köpa en begagnad vagn som ens vistats i samma stadsdel som en katt ; ) Sen måste man åka hem till den som säljer vagnen och hämta den också... det är inte så bara... Så. Jag surfade runt lite på nätet och hittade en jättebra hemsida som sålde nya barnvagnar med snabb leveranstid. Hittade ett bra erbjudande på en BRIO-vagn. Den fanns här på posten 2 dagar senare. Riktigt bra!
Det som bör nämnas som ett stort plus med begagnade vagnar är att man köper dem färdigmonterade. Det gör man inte när man beställer en vagn på internet. (Hur skulle det se ut? Det skulle bli ett JÄTTESTORT paket...) Eftersom M jobbade och jag så hemskt gärna ville se att vagnen var som den skulle (Y skrämde mig lite genom kommentaren "men det var ju billigt - var det pris med eller utan hjul?" - hjälp! Jag hoppades verkligen att det var MED hjul. Jag kan ju inte köra en vagn utan hjul) så bestämde jag mig för att själv packa upp vagnen. Så svårt kan det väl inte vara?
Det kan vara väldigt svårt. I alla fall eftersom att det inte finns någon vettig beskrivning av hur man skall montera ihop den. "Fäll ut den och den delen och fäst säkerhetsremmarna där och där". Var då där och där? Till slut fäste jag fast liggdelen så att JAG tycker att det känns säkert och monterade ihop den så att det i alla fall SER UT som en vagn ska göra... Ha! (Hjulen ingick i alla fall i priset - puh!) Får väl be G och L komma hit och granska den, de är ju experter nu när de själva har blivit föräldrar... ; ) Skönt är det i allafall att ha ordnat med vagn (och faktiskt även bilbarnstol) redan nu...sen är det väl mest roliga saker kvar att köpa... eller?
Lyxigast av allt är att bebisen får en alldeles egen Mulberry-väska... denna ska vi nämligen ha som skötväska! Matchar den chokladfärgade vagnen ypperligt.. Vad skall en Mulberry-frälst tjej annars ha för väska till vagnen? ; )
//E
Det som bör nämnas som ett stort plus med begagnade vagnar är att man köper dem färdigmonterade. Det gör man inte när man beställer en vagn på internet. (Hur skulle det se ut? Det skulle bli ett JÄTTESTORT paket...) Eftersom M jobbade och jag så hemskt gärna ville se att vagnen var som den skulle (Y skrämde mig lite genom kommentaren "men det var ju billigt - var det pris med eller utan hjul?" - hjälp! Jag hoppades verkligen att det var MED hjul. Jag kan ju inte köra en vagn utan hjul) så bestämde jag mig för att själv packa upp vagnen. Så svårt kan det väl inte vara?
Det kan vara väldigt svårt. I alla fall eftersom att det inte finns någon vettig beskrivning av hur man skall montera ihop den. "Fäll ut den och den delen och fäst säkerhetsremmarna där och där". Var då där och där? Till slut fäste jag fast liggdelen så att JAG tycker att det känns säkert och monterade ihop den så att det i alla fall SER UT som en vagn ska göra... Ha! (Hjulen ingick i alla fall i priset - puh!) Får väl be G och L komma hit och granska den, de är ju experter nu när de själva har blivit föräldrar... ; ) Skönt är det i allafall att ha ordnat med vagn (och faktiskt även bilbarnstol) redan nu...sen är det väl mest roliga saker kvar att köpa... eller?
Lyxigast av allt är att bebisen får en alldeles egen Mulberry-väska... denna ska vi nämligen ha som skötväska! Matchar den chokladfärgade vagnen ypperligt.. Vad skall en Mulberry-frälst tjej annars ha för väska till vagnen? ; )
//E
Gravid med godisbegär
Jag älskar godis i vanliga fall. Allt godis. Jämt. Men nu när jag är gravid har detta tagit oanade proportioner. Jag äter godis hela tiden. Allt godis, vad som helst! Kan inte sluta... Samtidigt maler det dåliga samvetet över hur jag nutrierar mitt ofödda barn... försöker uppmana det att inte suga i sig någon näring från navelsträngen när jag frossar i sötsaker men jag vet inte om det riktigt är möjligt...
Tycker att det här med näringsöverförningen till barnet är mycket omodernt! (Det är mycket kring graviditet och förlossning som är omodernt). Varför finns det ingen av- och på-knapp till navelsträngen? Exempel: Nu äter jag ris och lax: navelsträngen på! Nu äter jag en hel burk av svägerskans maraboufudge: navelsträngen av! Det vore helt perfekt... en dröm! Men som sagt... mycket är omodernt (exempelvis förlossningen...finns det INGET bättre sätt att få ut barnet?).
Min svägerska tyckte i alla fall synd om mig och min godisångest så hon hade med sig en present sist vi sågs... en apelsin! "Du behöver äta mer frukt och mindre godis!"
Det var en jättegod apelsin...
En av de godaste apelsinerna jag ätit!
Tackar svägerskan för denna frukt... Nu har jag ju ätit något som är lite nyttigare i alla fall... ; )
//E
Tycker att det här med näringsöverförningen till barnet är mycket omodernt! (Det är mycket kring graviditet och förlossning som är omodernt). Varför finns det ingen av- och på-knapp till navelsträngen? Exempel: Nu äter jag ris och lax: navelsträngen på! Nu äter jag en hel burk av svägerskans maraboufudge: navelsträngen av! Det vore helt perfekt... en dröm! Men som sagt... mycket är omodernt (exempelvis förlossningen...finns det INGET bättre sätt att få ut barnet?).
Min svägerska tyckte i alla fall synd om mig och min godisångest så hon hade med sig en present sist vi sågs... en apelsin! "Du behöver äta mer frukt och mindre godis!"
Det var en jättegod apelsin...
En av de godaste apelsinerna jag ätit!
Tackar svägerskan för denna frukt... Nu har jag ju ätit något som är lite nyttigare i alla fall... ; )
//E
Gravid i v. 25
Denna vecka har jag äntligen träffat barnmorskan igen! Känns som att det är lång tid mellan vecka 13 och vecka 25... Nu har jag fått väga in mig.. denna fasa som jag väntat på så länge.. viktökning på 5,5 kg.. det är helt NORMALT enligt barnmorskan. Och jag förstår att man måste gå upp i vikt när man är gravid, men det är svårt att ta till sig när man i alla dessa år strävat efter att vågen skall visa på en viktkurva som går nedåt.. men men... Det kunde helt klart vara värre.
Barnmorskan tog också en del blodprover och så. Allt var bra. Sedan lyssnade hon på min mage med en trätratt och utbrister med förvånad ton:
- Jag hör en liten bebis! Jag hör en bebis!
Ungefär som att hon hade förväntat sig att INTE höra en bebis. Eller kanske förväntat sig att höra något annat, typ en liten utter.
Sedan fick jag också höra på barnets hjärtljud genom någon apparat som hon höll mot magen.
- Det här är barnets hjärtslag, sa hon nöjt.
- Är det? Det kan inte vara mitt hjärta vi hör?
- Nej... ditt hjärta slår väl inte i 150/minut...
-......det känns som det ibland...
Sen lyckades hon få in mina hjärtslag i apparaten och jag får väl medge att det slog nåååågot långsammare... : )
Det var i allafall trevligt att få komma dit nu, så man känner att det händer något med graviditeten. Att det går framåt liksom. Det kan vara svårt att tro att det kommer att bli ett slut på det. Att jag kommer att vara o-gravid igen när barnet är fött. Otänkbart så som det känns nu. Jag har varit gravid i endast ca 6 månader, men minns inte hur livet var innan... skumt.
//E
Barnmorskan tog också en del blodprover och så. Allt var bra. Sedan lyssnade hon på min mage med en trätratt och utbrister med förvånad ton:
- Jag hör en liten bebis! Jag hör en bebis!
Ungefär som att hon hade förväntat sig att INTE höra en bebis. Eller kanske förväntat sig att höra något annat, typ en liten utter.
Sedan fick jag också höra på barnets hjärtljud genom någon apparat som hon höll mot magen.
- Det här är barnets hjärtslag, sa hon nöjt.
- Är det? Det kan inte vara mitt hjärta vi hör?
- Nej... ditt hjärta slår väl inte i 150/minut...
-......det känns som det ibland...
Sen lyckades hon få in mina hjärtslag i apparaten och jag får väl medge att det slog nåååågot långsammare... : )
Det var i allafall trevligt att få komma dit nu, så man känner att det händer något med graviditeten. Att det går framåt liksom. Det kan vara svårt att tro att det kommer att bli ett slut på det. Att jag kommer att vara o-gravid igen när barnet är fött. Otänkbart så som det känns nu. Jag har varit gravid i endast ca 6 månader, men minns inte hur livet var innan... skumt.
//E
Gravid i v. 24
Hux flux reflux! Tack gud för Novalucid. Nu kan jag sova på nätterna igen, utan halsbränna. Denna vecka har varit som alla de senaste veckorna av min graviditet för övrigt. Det stora som har hänt denna vecka är att kompisen L har fått en liten pojke! Världens finaste lilla unge! Sååååå liten... visste inte att de kunde vara så små... Måttar med ögonmått det lilla huvudet.. ja, kanske att det går att föda en sån.. om dom nu är så små... kanske. Har heller aldrig tyckt att ett barn är SÅ gulligt, Så perfekt och SÅ underbart. Det måste vara hormonerna? Nu längtar jag inte bara tills varje gång jag får träffa L och G's lilla underverk, utan även till den dagen jag och M skall få vår lille knodd...
Jag berättade för I att bebisen i magen är stilla när jag sjunger och spelar och att den börjar sparka när jag slutar. Vi kom fram till att den antingen tycker om det, den sparkar typ "spela mer" när jag slutar. Eller... så håller den för öronen när jag spelar och när jag slutar så sparkar den för att den typ hurrar för att det är över... svårt att veta hur man ska bete sig.. ; )
Denna tröja stickade jag till L och G´s lille pojke och han fick den i födelsedagspresent två dagar efter att han fötts!
//E
Jag berättade för I att bebisen i magen är stilla när jag sjunger och spelar och att den börjar sparka när jag slutar. Vi kom fram till att den antingen tycker om det, den sparkar typ "spela mer" när jag slutar. Eller... så håller den för öronen när jag spelar och när jag slutar så sparkar den för att den typ hurrar för att det är över... svårt att veta hur man ska bete sig.. ; )
Denna tröja stickade jag till L och G´s lille pojke och han fick den i födelsedagspresent två dagar efter att han fötts!
//E
Gravid i v. 23
Nu känns det inte så mysigt att vara gravid längre. Det där första stadiet då man bara känner sig superkvinnlig, får lite rundare former och känner gulliga små sparkar i magen är över. Nu kommer alla bieffekter som man har hört talas om. Vissa vill jag inte ens tänka på. Jag har fått hemorrojder. Inte så värst superkvinnligt. Om man inte är pensionär vill säga, då det förmodligen är mer vanligt. För det är vad jag förknippar det med: äldre människor. Men det är väl bara att inse att det är nu förfallet börjar... hemorrojder, snart kanske också åderbråck på benen och så småning om blir jag väl tvungen att ha blöja på grund av urinläckage... jag har fått en ökad förståelse för hur patienterna känner sig då man hjälper dem på med en allt-i-ett-blöja. Inte så kul kan jag tro. Detta är vad man skulle tala om i högstadiet om man vill avskräcka ungdomarna från att ha sex.
Mina fina rundare former börjar också försvinna. De har ersatts med mer oformliga barbapappa-former som inte alls känns tilltalande. Barba Blek. Att inte kunna sola solarium (omodernt, jag vet) gör bara att bristerna på kroppen syns ännu mer. Jag är ganska blek av mig naturligt och brukar väl underhållssola måttligt på vintern i vanliga fall. Nu är underbenen melerade av tunna, blå blodkärl och på jobbet säger de: "Har du lågt blodvärde? Du ser så blek ut". Mitt blodvärde är på tipp-topp. Jag bara ser ut så här. Något deprimerande. Men jag håller modet uppe och pudrar generöst på solpuder i hela ansiktet tills jag liknar en kanarie-ö-bränd pensionär. Vilket för övrigt matchar mina andra kroppsliga förändringar som tillkommit under graviditeten. Pensionärsförvandlingen.
Har stickat en gullig omlott-tröja till bebisen denna vecka.. kul att göra något i väntan på att tiden ska gå... men samtidigt som jag vill att tiden ska gå så tycker jag att den går alldeles för fort... är inte redo att föda barn än.
Barndomskompisen H är här på besök. Kul att träffas att prata gamla minnen. Vi kollar på gemensamma gamla bekanta på facebook (kul, eftersom att jag inte har facebook), typ gamla klasskamrater. Gud så gamla alla har blivit! Alla killar som man tyckte var heta i åk 8 har nu blivit vuxna... ja, förlåt att jag säger det, gubbar...typ. Inte ser väl jag så där gammal ut? Jag ser ju likadan ut som jag alltid har gjort... eller?? Mycket skrämmande upplevelse... Jag kanske ser ut som en gammal tant. Jag ringer till M och berättar att jag är glad över att han åldras med värdighet och inte blir en gammal gubbe. Lika snygg som när vi träffades...
Alla gamla klasskamrater (typ hälften i alla fall) har stadgat sig och skaffat barn.. Sådana som man ALDRIG trodde att det skulle kunna bli ordning på.... men se, folk förändras. Och snart har jag också barn.
Något postitivs som avslutning på veckan: En läkare (snäll, äldre farbror, typ som jultomten) (L) frågar:
L: Hur går det att inte träffa I på ett glas vin längre?
Jag: Det är jättetråkigt. Det skulle vara gott med ett glas.
L: Men det vet du att du måste stå över. Du har ansvar för nästa generation nu. (Läkarblick ovanför glasögonen).
Jag: Jag vet, det är klart att jag inte tar ett glas vin. Men godis, det kan jag inte avstå ifrån.
L: Men det behöver du inte avstå ifrån. Godis är helt okej. Du äter ju för två nu.
Jag: Är det sant, får jag verkligen äta godis? Är det doktorns ordination?
L: Ja... det är klart, det beror ju på i vilken dos du tänker dig...
Yes! Jag KAN och FÅR äta godis... det är ju en läkare som ordinerat det.... = D
//E
Mina fina rundare former börjar också försvinna. De har ersatts med mer oformliga barbapappa-former som inte alls känns tilltalande. Barba Blek. Att inte kunna sola solarium (omodernt, jag vet) gör bara att bristerna på kroppen syns ännu mer. Jag är ganska blek av mig naturligt och brukar väl underhållssola måttligt på vintern i vanliga fall. Nu är underbenen melerade av tunna, blå blodkärl och på jobbet säger de: "Har du lågt blodvärde? Du ser så blek ut". Mitt blodvärde är på tipp-topp. Jag bara ser ut så här. Något deprimerande. Men jag håller modet uppe och pudrar generöst på solpuder i hela ansiktet tills jag liknar en kanarie-ö-bränd pensionär. Vilket för övrigt matchar mina andra kroppsliga förändringar som tillkommit under graviditeten. Pensionärsförvandlingen.
Har stickat en gullig omlott-tröja till bebisen denna vecka.. kul att göra något i väntan på att tiden ska gå... men samtidigt som jag vill att tiden ska gå så tycker jag att den går alldeles för fort... är inte redo att föda barn än.
Barndomskompisen H är här på besök. Kul att träffas att prata gamla minnen. Vi kollar på gemensamma gamla bekanta på facebook (kul, eftersom att jag inte har facebook), typ gamla klasskamrater. Gud så gamla alla har blivit! Alla killar som man tyckte var heta i åk 8 har nu blivit vuxna... ja, förlåt att jag säger det, gubbar...typ. Inte ser väl jag så där gammal ut? Jag ser ju likadan ut som jag alltid har gjort... eller?? Mycket skrämmande upplevelse... Jag kanske ser ut som en gammal tant. Jag ringer till M och berättar att jag är glad över att han åldras med värdighet och inte blir en gammal gubbe. Lika snygg som när vi träffades...
Alla gamla klasskamrater (typ hälften i alla fall) har stadgat sig och skaffat barn.. Sådana som man ALDRIG trodde att det skulle kunna bli ordning på.... men se, folk förändras. Och snart har jag också barn.
Något postitivs som avslutning på veckan: En läkare (snäll, äldre farbror, typ som jultomten) (L) frågar:
L: Hur går det att inte träffa I på ett glas vin längre?
Jag: Det är jättetråkigt. Det skulle vara gott med ett glas.
L: Men det vet du att du måste stå över. Du har ansvar för nästa generation nu. (Läkarblick ovanför glasögonen).
Jag: Jag vet, det är klart att jag inte tar ett glas vin. Men godis, det kan jag inte avstå ifrån.
L: Men det behöver du inte avstå ifrån. Godis är helt okej. Du äter ju för två nu.
Jag: Är det sant, får jag verkligen äta godis? Är det doktorns ordination?
L: Ja... det är klart, det beror ju på i vilken dos du tänker dig...
Yes! Jag KAN och FÅR äta godis... det är ju en läkare som ordinerat det.... = D
//E
Babydrömmar
Jag är så stolt över att ha stickat mitt första bebisplagg! Har aldrig stickat efter beskrivning förr men blev väldigt inspirerad av min svägerska A som stickade världens sötaste sockor till lilla bebisen.
Sockorna som A stickat till min och M's lille bebis!
Så jag tog mod till mig och fick hjälp av en arbetskarat att hitta en relativ enkel beskrivning av en omlott-tröja till den lille...
Resultatet kanske inte blev HELT perfekt.. men jag har gjort den själv *stolt*.
Tröjan som jag stickat till bebben!
//E
Sockorna som A stickat till min och M's lille bebis!
Så jag tog mod till mig och fick hjälp av en arbetskarat att hitta en relativ enkel beskrivning av en omlott-tröja till den lille...
Resultatet kanske inte blev HELT perfekt.. men jag har gjort den själv *stolt*.
Tröjan som jag stickat till bebben!
//E
Gravid i v. 22
Nu känns det som att jag alltid har varit gravid och alltid kommer att vara gravid... det känns som att detta har blivit mitt naturliga tillstånd... Nu när jag inser att hälften av tiden har gått och att det faktiskt kommer att komma ett litet barn till världen i mars nästa år får jag nästan panik... Samtidigt som jag nästan förtränger att jag faktiskt är gravid.. konstigt.
Ber I hjälpa mig att ta en vikt på jobbet. Sätter mig på den uråldriga vågstolen vi har på jobbet (den är så gammal att man måste ställa in vikterna själv, så där som skolsköterskan gjorde när man var liten!). I ställer in vikterna och de landar på 66 kg! Har jag gått upp 6 kg redan? Hur?? Vägde mig för en och en halv vecka sedan hemma hos mor och far och vägde då endast 62 kg.... Blir givetvis mycket misstänksam mot jobbets våg. Den måste vara så gammal att den visar fel värde helt enkelt. Den enda våg som räknas är ju givetvis den våg jag vägde in mig på hos barnmorskan eftersom att olika vågar kan visa olika. Det är dock lååååång tid kvar tills jag skall dit, kanske 3 veckor.. men det är väl bara att härda ut!
Ser på mig själv i spegeln och märker hur förslappad jag har blivit. Plockar fram hantlarna och kör ett (kort) pass. Orkar knappt göra de vanliga repetitionerna med vikt på 4 kg! Snacka om att man tappar resultatet fort! Vägrar att få gäddhäng redan innan 25 års ålder och lovar mig själv att starta träningen lite lätt igen.. tur att man har muskelminne och att kroppen snabbt återhämtar det man tappat i muskelmassa när man tidigare har tränat mycket. Kanske borde tänka lite på vad man stoppar i sig? Eller, nä... : )
En kollega på jobbet frågar om jag har köpt några kläder till bebisen än och jag berättar om mina små söta dräkter i strl 50. Hon säger då:
- Köp INGA mer kläder i strl 50! Mina barn har vägt 4500-5500 g allihop och varit minst 55 cm långa. Köp typ strl 56 eller helst 62!
Gah!! Jag får panik! Jag vill inte föda något monsterstort barn som måste ha en body i gigantstorlek!! Spädbarn ska väl vara små och späda (därav namnet spädbarn)? De ska ju få sitt sumobrottar-hull efter några månader och bli så där gosigt knubbiga? Orkar inte tänka på det.
Läser mycket förlossningsberättelser på internet och förbereder mig på att en förlossning kan gå till hur som helst. Allt från supersnabba på några timmar (ja tack) till 40-timmars pinvärkar med sugklocka och uppklippt underliv som enda utväg att få ut den lille (huh). Hoppas innerligt på att lustgasen skall få mig att koppla bort verkligheten så att jag inte upplever all den smärta som uppenbarligen måste tillhöra en förlossning. Så som min mormor uttryckte det i omilda ordlag innan hon visste att jag var gravid: "det kändes precis som att jag skulle dö. Men det gjorde jag ju inte". Låter ju jättetrevligt... Det som alla säger som tröst är "man glömmer all smärta och det jobbiga så fort barnet kommit ut". Ja, men det tror jag är en klen tröst när man är mitt i det! Men, det är ju ingen idé att tänka för mycket på detta, jag måste ju genomgå en förlossning vare sig jag vill eller inte.
//E
Ber I hjälpa mig att ta en vikt på jobbet. Sätter mig på den uråldriga vågstolen vi har på jobbet (den är så gammal att man måste ställa in vikterna själv, så där som skolsköterskan gjorde när man var liten!). I ställer in vikterna och de landar på 66 kg! Har jag gått upp 6 kg redan? Hur?? Vägde mig för en och en halv vecka sedan hemma hos mor och far och vägde då endast 62 kg.... Blir givetvis mycket misstänksam mot jobbets våg. Den måste vara så gammal att den visar fel värde helt enkelt. Den enda våg som räknas är ju givetvis den våg jag vägde in mig på hos barnmorskan eftersom att olika vågar kan visa olika. Det är dock lååååång tid kvar tills jag skall dit, kanske 3 veckor.. men det är väl bara att härda ut!
Ser på mig själv i spegeln och märker hur förslappad jag har blivit. Plockar fram hantlarna och kör ett (kort) pass. Orkar knappt göra de vanliga repetitionerna med vikt på 4 kg! Snacka om att man tappar resultatet fort! Vägrar att få gäddhäng redan innan 25 års ålder och lovar mig själv att starta träningen lite lätt igen.. tur att man har muskelminne och att kroppen snabbt återhämtar det man tappat i muskelmassa när man tidigare har tränat mycket. Kanske borde tänka lite på vad man stoppar i sig? Eller, nä... : )
En kollega på jobbet frågar om jag har köpt några kläder till bebisen än och jag berättar om mina små söta dräkter i strl 50. Hon säger då:
- Köp INGA mer kläder i strl 50! Mina barn har vägt 4500-5500 g allihop och varit minst 55 cm långa. Köp typ strl 56 eller helst 62!
Gah!! Jag får panik! Jag vill inte föda något monsterstort barn som måste ha en body i gigantstorlek!! Spädbarn ska väl vara små och späda (därav namnet spädbarn)? De ska ju få sitt sumobrottar-hull efter några månader och bli så där gosigt knubbiga? Orkar inte tänka på det.
Läser mycket förlossningsberättelser på internet och förbereder mig på att en förlossning kan gå till hur som helst. Allt från supersnabba på några timmar (ja tack) till 40-timmars pinvärkar med sugklocka och uppklippt underliv som enda utväg att få ut den lille (huh). Hoppas innerligt på att lustgasen skall få mig att koppla bort verkligheten så att jag inte upplever all den smärta som uppenbarligen måste tillhöra en förlossning. Så som min mormor uttryckte det i omilda ordlag innan hon visste att jag var gravid: "det kändes precis som att jag skulle dö. Men det gjorde jag ju inte". Låter ju jättetrevligt... Det som alla säger som tröst är "man glömmer all smärta och det jobbiga så fort barnet kommit ut". Ja, men det tror jag är en klen tröst när man är mitt i det! Men, det är ju ingen idé att tänka för mycket på detta, jag måste ju genomgå en förlossning vare sig jag vill eller inte.
//E
Gravid i v. 21
Äntligen vecka 21 efter en låååång vecka 20 (på grund av att beräknad förslossning blev framflyttad några dagar). Börjar bli riktigt rund om magen nu. Min M varnar mig för allt godis jag äter och hävdar att barnet kommer att bli jättestort av allt socker. Det tror jag inte på. Men jag börjar faktiskt få lite ångest över allt skräp jag stoppar i mig så jag kompenserar denna vecka med att äta mycket sallad och frukt och lax och allt annat som är nyttigt. Uppmanar bebisen att suga i sig mycket av denna näring och kanske hålla igen lite när en bulle slinker ner nästa gång... ; )
Blir mer och mer sugen på att köpa bebissaker men får ångest när jag tänker på allt som MÅSTE ordnas innan barnet föds.. spjälsäng, vagn, badbalja... Det enda jag känner mig sugen på att handla är små söta mjuka bebiskläder... Det är dock väldigt tråkigt att bebiskläderna är så indelade i de traditionella könsrollerna rosa = flicka, blått = pojke. Om man inte vet vilken sort man får då? Ska man bara köpa de stackars små vita kläderna man kan hitta på någon galge lite undangömt? Om jag skiter i vilken färg det är och köper rosa eller lila och det blir en pojke så bryr inte JAG mig så mycket om det.. men jag vet då att alla kommer att säga: "Nej men åh vilken söt liten flicka". Till min bebis som då är en pojke. Man kanske orkar förklara tio gånger att "nej, det är en pojke" men när den elvte personen kommer så får man nog spelet och bara skriker: "Men för fan! Vem har bestämt att inte killar kan ha rosa?" (i bästa fall) eller något mycket värre... Så det känns inte som en risk man vill ta...
Väntar nu med spänning på kompisen L:s bebis som är beräknad att komma om 3 veckor. Den KAN ju faktiskt vilja komma ut när som helst nu... Så spännande! Bra att ha en kompis som får en bebis några månader innan mig så att man hinner öva lite på att hantera en sån liten individ... Är ju inte alls van vid små barn!
//E
Blir mer och mer sugen på att köpa bebissaker men får ångest när jag tänker på allt som MÅSTE ordnas innan barnet föds.. spjälsäng, vagn, badbalja... Det enda jag känner mig sugen på att handla är små söta mjuka bebiskläder... Det är dock väldigt tråkigt att bebiskläderna är så indelade i de traditionella könsrollerna rosa = flicka, blått = pojke. Om man inte vet vilken sort man får då? Ska man bara köpa de stackars små vita kläderna man kan hitta på någon galge lite undangömt? Om jag skiter i vilken färg det är och köper rosa eller lila och det blir en pojke så bryr inte JAG mig så mycket om det.. men jag vet då att alla kommer att säga: "Nej men åh vilken söt liten flicka". Till min bebis som då är en pojke. Man kanske orkar förklara tio gånger att "nej, det är en pojke" men när den elvte personen kommer så får man nog spelet och bara skriker: "Men för fan! Vem har bestämt att inte killar kan ha rosa?" (i bästa fall) eller något mycket värre... Så det känns inte som en risk man vill ta...
Väntar nu med spänning på kompisen L:s bebis som är beräknad att komma om 3 veckor. Den KAN ju faktiskt vilja komma ut när som helst nu... Så spännande! Bra att ha en kompis som får en bebis några månader innan mig så att man hinner öva lite på att hantera en sån liten individ... Är ju inte alls van vid små barn!
//E
Gravid i v. 20
Rutinultraljud denna vecka! Spännande! Jag kan ta hissen dit nu när alla på jobbet vet ; ) Det är jättekul att se bebisen igen. Vad stor den har blivit redan! Nu ser man tydligare att allt verkar finnas där. Jag är så klart jättenervös innan för att det skall vara något fel på bebisen men barnmorskan verkar väldigt duktig och vad hon kan se så är det ett friskt barn! Jag och M hade skilda meningar kring om vi skulle ta reda på vad det var för kön på barnet så vi hade slutligen bestämt oss för att inte ta reda på det. Men när vi väl är det så får M ett utbrott av nyfikenhet och säger:
- Kolla om det är en kille eller tjej!
Jag blir alldeles förvirrad, det var ju HAN som inte ville veta förut?? Nu blir jag väldigt osäker (som hela tiden velat veta). Ska vi verkligen ta reda på det? Barnmorskan börjar undersöka saken, men bebisen är SÅ dukig och håller benen i kors så att det absolut inte går att se! Så vi får vänta till mars... = ) Beräknad förlossning blir framflyttad till 30 mars istället för 26 mars.
Åker på bussresa över dagen till Stockholm (bussresan från HELVETET). Hamnar framför två förvirrade tanter. Lyssnar på deras eviga konversation om släktingars hjärnblödningar eller stroker. "Var det hjärnblödning? Eller var de stroke? Jag tror inte att det var någon stroke, jag tror att det ver en hjärnblödning. Tror du det?" Blir vansinnig och får lust att skrika: "Stroke innebär antingen hjärnblödning ELLER hjärninfarkt! Man kan inte säga hjärnblödning eller stroke! Det är för fan samma sak!!!". Det gör jag ju naturligtvis inte. Försöker förtvivlat lyssna på min Mp3-spelare men ena hörluren är spräckt så det "skorrar" i vänster öra under varje baston. Olidligt. Inriktar mig istället på samtalet framför. Där sitter två medelåders kvinnor. Riktiga närkingar. Det gnälls på rejält. Inte bara att dialekten är gnällig, utan även det som sägs är gnälligt. Den ena sitter nämligen hela vägen och berättar högt och tydligt om hur dålig hennes dementa föräldrars hemtjänst är. I detalj. För att göra det hela mer komiskt så säger den mest förvirrade tanten bakom när vi ÄNTLIGEN är framme i Stockholm efter 2,5 timmars resa:
- Är vi redan framme? Är vi det? Det är vi va? (Eh, ja! bussen står still på centralstationen i Stolckholm!). Vad fort resan gick! Det måste ha varit för att jag hade så trevlig sällskap.
Jag får ett totalt vredesutbrott (har börjat få det mer och mer under graviditeten...) och bara kastar mig ur bussen och springer hyperventilerande genom stationen. Äntligen fri! Går till pressbyrån och köper en kexchoklad. Vandrar sedan i trevlig takt bort mot slussen där jag ska träffa min bror och svägerska för att luncha ihop.
Det är så kul att träffa bror M och svägeska A! Det är första gången vi ses sedan de fick reda på att jag väntar barn. Det är första syskonbarnet för M och han tycker att det ska bli kul att bli morbror. M jobbar så vi ses på hans lunch på ett trevligt lunchställe på Söder. Lunchar och fikar snabbt efter det på ett närliggande café innan M måste tillbaks till jobbet. Jag och A (som inte har några föreläsningar på eftermiddagen) knallar ner på city och smygkikar på bebiskläder. A (som har många syskonbarn) berättar för mig om allt som jag behöver ha när den lille kommer. Jag lyssnar vetgirigt. Hade ingen aning om hälften av alla saker! Jag titttar på de riktigt små kläderna och utbrister:
- Det här måste vara precis lagom när den föds, gud så gulligt!
A tittar på mig skeptiskt:
- Det där är prematurkläder! Du ska väl inte planera att föda för tidigt va?
- Men? Den kan ju omöjligt vara STÖRRE än så här när den skall komma ut... det är ju omöjligt!!!!
Jag tycker att kläderna i storlek 50 är ofantligt stora och när A förklarar att de kanske till och med är för små när bebisen föds så klarar jag inte av att höra mer... Ivrigt påhejad av A köper jag de första bebiskläderna (storlek 50) även om jag tycker att det är tidigt. Men vi resonerar så att det kan ju faktiskt hända tråikiga saker ändå, oavsett om man köpt lite kläder eller ej.
Efter en lång och oerhört rolig dag på stan är det dags att ta bussen hem igen. Samma bussresenärer. Hamnar bredvid samma personer igen. Vad är oddsen? Mycket, mycket lång resa hem.... (tackar Claes Olsson för mina nya hörlurar) ; )
//E
- Kolla om det är en kille eller tjej!
Jag blir alldeles förvirrad, det var ju HAN som inte ville veta förut?? Nu blir jag väldigt osäker (som hela tiden velat veta). Ska vi verkligen ta reda på det? Barnmorskan börjar undersöka saken, men bebisen är SÅ dukig och håller benen i kors så att det absolut inte går att se! Så vi får vänta till mars... = ) Beräknad förlossning blir framflyttad till 30 mars istället för 26 mars.
Åker på bussresa över dagen till Stockholm (bussresan från HELVETET). Hamnar framför två förvirrade tanter. Lyssnar på deras eviga konversation om släktingars hjärnblödningar eller stroker. "Var det hjärnblödning? Eller var de stroke? Jag tror inte att det var någon stroke, jag tror att det ver en hjärnblödning. Tror du det?" Blir vansinnig och får lust att skrika: "Stroke innebär antingen hjärnblödning ELLER hjärninfarkt! Man kan inte säga hjärnblödning eller stroke! Det är för fan samma sak!!!". Det gör jag ju naturligtvis inte. Försöker förtvivlat lyssna på min Mp3-spelare men ena hörluren är spräckt så det "skorrar" i vänster öra under varje baston. Olidligt. Inriktar mig istället på samtalet framför. Där sitter två medelåders kvinnor. Riktiga närkingar. Det gnälls på rejält. Inte bara att dialekten är gnällig, utan även det som sägs är gnälligt. Den ena sitter nämligen hela vägen och berättar högt och tydligt om hur dålig hennes dementa föräldrars hemtjänst är. I detalj. För att göra det hela mer komiskt så säger den mest förvirrade tanten bakom när vi ÄNTLIGEN är framme i Stockholm efter 2,5 timmars resa:
- Är vi redan framme? Är vi det? Det är vi va? (Eh, ja! bussen står still på centralstationen i Stolckholm!). Vad fort resan gick! Det måste ha varit för att jag hade så trevlig sällskap.
Jag får ett totalt vredesutbrott (har börjat få det mer och mer under graviditeten...) och bara kastar mig ur bussen och springer hyperventilerande genom stationen. Äntligen fri! Går till pressbyrån och köper en kexchoklad. Vandrar sedan i trevlig takt bort mot slussen där jag ska träffa min bror och svägerska för att luncha ihop.
Det är så kul att träffa bror M och svägeska A! Det är första gången vi ses sedan de fick reda på att jag väntar barn. Det är första syskonbarnet för M och han tycker att det ska bli kul att bli morbror. M jobbar så vi ses på hans lunch på ett trevligt lunchställe på Söder. Lunchar och fikar snabbt efter det på ett närliggande café innan M måste tillbaks till jobbet. Jag och A (som inte har några föreläsningar på eftermiddagen) knallar ner på city och smygkikar på bebiskläder. A (som har många syskonbarn) berättar för mig om allt som jag behöver ha när den lille kommer. Jag lyssnar vetgirigt. Hade ingen aning om hälften av alla saker! Jag titttar på de riktigt små kläderna och utbrister:
- Det här måste vara precis lagom när den föds, gud så gulligt!
A tittar på mig skeptiskt:
- Det där är prematurkläder! Du ska väl inte planera att föda för tidigt va?
- Men? Den kan ju omöjligt vara STÖRRE än så här när den skall komma ut... det är ju omöjligt!!!!
Jag tycker att kläderna i storlek 50 är ofantligt stora och när A förklarar att de kanske till och med är för små när bebisen föds så klarar jag inte av att höra mer... Ivrigt påhejad av A köper jag de första bebiskläderna (storlek 50) även om jag tycker att det är tidigt. Men vi resonerar så att det kan ju faktiskt hända tråikiga saker ändå, oavsett om man köpt lite kläder eller ej.
Efter en lång och oerhört rolig dag på stan är det dags att ta bussen hem igen. Samma bussresenärer. Hamnar bredvid samma personer igen. Vad är oddsen? Mycket, mycket lång resa hem.... (tackar Claes Olsson för mina nya hörlurar) ; )
//E
Gravid i v. 19
Nu sparkar bebisen på riktigt bra där inne! Kunde till och med en natt när jag vaknade känna utanpå magen att det var någon som låg och kickade på insidan. Brösten har också börjat läcka... trodde inte att det var sant när jag såg fläcken på nattlinnet! Redan? Känner mig mycket förvirrad över detta men det verkar vara ganska vanligt förekommande och är väl ett tecken på att allt är som det ska...
Är fortfarande yr och svimfärdig. Dricker saft och äter mariekex (jättenyttigt) innan varje rond för att undvika att svimma. Har också börjat svullna rejält om benen. Har som tur är stödstrumpor när jag arbetar, men privat har jag tjocka ränder (läs gropar/rännor) i benen när jag tar av mig strumporna på kvällen. Måste kanske köpa strumpor med lös resår? Tantvarning!!!!
Har också fått för mig att jag måste äta ÄNNU mer kakor och dyl. eftersom att jag inte har gått upp de normala 4-5 kg vid denna tidpunkt av graviditeten. Får det förklarat för mig av massor av människor att det varierar med viktuppgång och att det inte är farligt att inte ha gått upp så mycket i vikt än. Jag vill så klart inte lyssna på detta nu när jag fått en anledning (som jag tycker är väldigt rimlig) till att trycka i mig mer onyttigheter!
//E
Är fortfarande yr och svimfärdig. Dricker saft och äter mariekex (jättenyttigt) innan varje rond för att undvika att svimma. Har också börjat svullna rejält om benen. Har som tur är stödstrumpor när jag arbetar, men privat har jag tjocka ränder (läs gropar/rännor) i benen när jag tar av mig strumporna på kvällen. Måste kanske köpa strumpor med lös resår? Tantvarning!!!!
Har också fått för mig att jag måste äta ÄNNU mer kakor och dyl. eftersom att jag inte har gått upp de normala 4-5 kg vid denna tidpunkt av graviditeten. Får det förklarat för mig av massor av människor att det varierar med viktuppgång och att det inte är farligt att inte ha gått upp så mycket i vikt än. Jag vill så klart inte lyssna på detta nu när jag fått en anledning (som jag tycker är väldigt rimlig) till att trycka i mig mer onyttigheter!
//E
Gravid i v. 18
Väntar nu på rutinultraljudet. Ska inte gå på det förrän om två veckor. Tycker att det var länge sedan förra ultraljudet och börjar nu inbilla mig att det ska vara något fel på bebisen (blir alla gravida så här nojjiga?). Men något mycket roligt händer denna vecka! Det fladder som känts i magen de senaste veckorna och som man undrat om det verkligen är bebisen, har nu utvecklats till lite starkare knuffar. Men känner faktiskt hur det buffar på insidan och nu går det inte att ta miste på att det är den lilla krabaten som rör sig där inne! Det känns så otroligt kul och spännande! Nu börjar det kännas med verkligt också, att det verkligen bor en liten bebis där inne.
//E
//E
Gravid i v. 17
Jag har ju hittills inte känt någonting av graviditen, men helt plötsligt på ronden en dag denna vecka känner jag att jag blir torr i munnen och att det börjar snurra i huvudet. Vi står inne på en patientsal och läkaren talar länge och väl med patienten som har mycket frågor. Jag börjar trampa med fötterna lite diskret för att få igång cirkulationen något. Känner dock att det snurrar mer och mer samt att händerna börjar domna bort. Vad ska jag göra? Jag kan ju inte svimma här inne!! Det skulle vara otroligt pinsamt! Som väl är har läkaren och patienten talat färdigt (jag har i princip inte hängt med på något som sagts) och vi går ut ur salen. Jag klarar mig ut ur rummet men känner vid medicinvagnen att det inte kommer att hålla. Medan läkaren plockar fram nästa pärm för att fortsätta ronden sätter jag mig på huk på golvet.
- Jag måste bara sätta mig ner lite, säger jag och känner mig jättefånig.
Läkaren tittar med förvånad blick på mig.
- Jag är havande! Säger jag ultradramatiskt och känner att jag nästan börjar gråta för att jag känner mig så dum. Sjukgymnasten kommer förbi och tittar oroligt på mig.
- Jag är med barn, förklarar jag. Han ser lättad ut och tycker att "då är det ju okej". Läkaren och sjukgymnasten försöker övertala mig att gå och vila en stund och att vi rondar klart senare, men jag envisas med att det är okej och att vi ska ronda klart. Vi går runt till de sista patienterna och jag klarar det! Springer till köket och dricker lite söt saft. Ber att I skall ta ett blodtryck på mig, jag förstår ju att det måste vara lågt eftersom att jag helt plötsligt är så yr och svimfärdig, det har jag ju inte varit de andra veckorna.
- Vila en stund! Lägg dig på britsen så ska jag snart ta trycket på dig. I är en bestämd sköterska och jag gör som hon säger. Blodtrycket är 100/60 och därav förklaringen till att jag är så yr. Inget att göra något åt, men hellre lågt än högt tryck.
Efter den händelsen vet snart hela avdelningen om att jag är gravid. Det är helt otroligt hur snabbt sådant sprids på en arbetsplats! Chefen tröstar mig med att berätta hur hon svimmade i en läkares armar när hon var gravid. När hon kvicknade till så låg hon där och han konstaterade snabbt att: "du är gravid va?" Skönt att det verkar vara vanligt förekommande... = ) Det känns ganska roligt att alla vet nu, så att man kan prata högt om det.
//E
- Jag måste bara sätta mig ner lite, säger jag och känner mig jättefånig.
Läkaren tittar med förvånad blick på mig.
- Jag är havande! Säger jag ultradramatiskt och känner att jag nästan börjar gråta för att jag känner mig så dum. Sjukgymnasten kommer förbi och tittar oroligt på mig.
- Jag är med barn, förklarar jag. Han ser lättad ut och tycker att "då är det ju okej". Läkaren och sjukgymnasten försöker övertala mig att gå och vila en stund och att vi rondar klart senare, men jag envisas med att det är okej och att vi ska ronda klart. Vi går runt till de sista patienterna och jag klarar det! Springer till köket och dricker lite söt saft. Ber att I skall ta ett blodtryck på mig, jag förstår ju att det måste vara lågt eftersom att jag helt plötsligt är så yr och svimfärdig, det har jag ju inte varit de andra veckorna.
- Vila en stund! Lägg dig på britsen så ska jag snart ta trycket på dig. I är en bestämd sköterska och jag gör som hon säger. Blodtrycket är 100/60 och därav förklaringen till att jag är så yr. Inget att göra något åt, men hellre lågt än högt tryck.
Efter den händelsen vet snart hela avdelningen om att jag är gravid. Det är helt otroligt hur snabbt sådant sprids på en arbetsplats! Chefen tröstar mig med att berätta hur hon svimmade i en läkares armar när hon var gravid. När hon kvicknade till så låg hon där och han konstaterade snabbt att: "du är gravid va?" Skönt att det verkar vara vanligt förekommande... = ) Det känns ganska roligt att alla vet nu, så att man kan prata högt om det.
//E
Gravid i v. 16
Nu syns det ordentligt att magen har vuxit! Fortfarande ingen i omklädningsrummet som reagerat på det. På jobbet syns det absolut inget eftersom att vi har så otroligt snygga arbetskläder (stora särkar) på oss. Så där kan man nog i princip gå tills den dagen man skall föda utan att någon får veta något... Jag förstår inte varifrån myten om sexiga sjuksköterskor kommer ifrån? Även förr i tiden då man kläddes i klänningar som i och för sig var lite mer figursydda hade man ju istället knäppning upp till hakan. Och det var inte tal och något kort-kort, nej, knä- eller vadlångt ansågs nog mer passande...
Åker till mormor och morfar över en långhelg. Har inte berättat för dem än och de blir så klart jätteglada då de får se magen. Första barnbarnsbarnet! Det är så kul att träffa dem och höra om mormors alla tre graviditeter. Under besöket passar jag också på att träffa mina barndomskamrater som bor i samma stad. Inte heller de vet något än. Vi ses på stan och ska gå och äta. De har med sig mitt lille charmtroll till gudson, F, som har mycket spring i benen och jag försöker samla ihop truppen innan vi ska beställa maten. Jag har redan tagit av mig jackan och tittar lite menande på min mage och säger något i stil med:
- Jag har inte precis blivit smalare sedan vi sågs sist...
Y och A tittar skeptiskt på mig och Y förstår snabbt:
- Nej, men är du gravid?
-Ja...
Många gratulationer och kramar senare säger A att han först hade varit lite osäker. Hade jag bara lagt av mig, slutat träna och ätit mängder? Eller var jag gravid? Vi skrattade ganska gott åt detta eftersom att det skulle vara ganska otroligt att jag skulle ge upp flera år av disciplin kring mat och träning och bli lite smått lönnfet. Efter det käkar vi pizzabuffé medan F springer runt bland restaurangborden och hojtar som en galning. Vilken energi! Roligt är också att en till barndomskamrat som bor i staden har inflyttningsfest denna helg vilket gör att jag kan träffa henne och två andra barndomskompisar på fika dagen efter. Kul att få berätta för alla personligen!
//E
Åker till mormor och morfar över en långhelg. Har inte berättat för dem än och de blir så klart jätteglada då de får se magen. Första barnbarnsbarnet! Det är så kul att träffa dem och höra om mormors alla tre graviditeter. Under besöket passar jag också på att träffa mina barndomskamrater som bor i samma stad. Inte heller de vet något än. Vi ses på stan och ska gå och äta. De har med sig mitt lille charmtroll till gudson, F, som har mycket spring i benen och jag försöker samla ihop truppen innan vi ska beställa maten. Jag har redan tagit av mig jackan och tittar lite menande på min mage och säger något i stil med:
- Jag har inte precis blivit smalare sedan vi sågs sist...
Y och A tittar skeptiskt på mig och Y förstår snabbt:
- Nej, men är du gravid?
-Ja...
Många gratulationer och kramar senare säger A att han först hade varit lite osäker. Hade jag bara lagt av mig, slutat träna och ätit mängder? Eller var jag gravid? Vi skrattade ganska gott åt detta eftersom att det skulle vara ganska otroligt att jag skulle ge upp flera år av disciplin kring mat och träning och bli lite smått lönnfet. Efter det käkar vi pizzabuffé medan F springer runt bland restaurangborden och hojtar som en galning. Vilken energi! Roligt är också att en till barndomskamrat som bor i staden har inflyttningsfest denna helg vilket gör att jag kan träffa henne och två andra barndomskompisar på fika dagen efter. Kul att få berätta för alla personligen!
//E
Gravid i v. 15
Mamma och pappa här! Första gången vi ses sedan jag berättat att jag är gravid. De tycker att det är jätteroligt, känner på magen och tittar på bilden från ultraljudet. Vi går en sväng på stan och mamma tvingar in mig på HM för att köpa mammabyxor så att jag slipper ha tights på mig varje dag.. jag känner mig som en kriminell där jag smyger runt i affären och hoppas att ingen jag känner ska se mig. Provar två par byxor som min mamma snällt går fram till kassan och betalar. Tack världens bästa mamma! Pratar med dem om vad facket har sagt och hur jag känner och de är så bra att prata med! De förstår att jag inte kan gå och hemlighålla något som skall vara en positiv sak så att det mer känns som något negativt. Pappa, som inte bara är pappa utan arbetar som facklig ombudsman, tycker att om jag har en förtoendefull relation med min chef så ska jag givetvis berätta. Precis så som jag känner!
Beslutar mig för att berätta för chefen. Hinner knappt stänga dörren till hennes rum och framför allt inte sätta mig ner innan jag hasplar ur mig:
- Jodetärsåattjagväntarbarn. (puh).
- VA? Nej men gud vad roligt!
Andas ut. Det här gick ju precis så som jag hade trott. Chefen är en ängel och vi pratar länge och allt känns jättebra! Så glad över att jag har berättat. Nu känns det roligt igen att vara gravid.
//E
Beslutar mig för att berätta för chefen. Hinner knappt stänga dörren till hennes rum och framför allt inte sätta mig ner innan jag hasplar ur mig:
- Jodetärsåattjagväntarbarn. (puh).
- VA? Nej men gud vad roligt!
Andas ut. Det här gick ju precis så som jag hade trott. Chefen är en ängel och vi pratar länge och allt känns jättebra! Så glad över att jag har berättat. Nu känns det roligt igen att vara gravid.
//E
Gravid i v. 14
Känner att det börjar bli dags att berätta för cheften om graviditeten. Men jag vet inte hur eller när. Tycker att det syns jättemycket nu att jag är gravid. Eller småtjock. Kan absolut inte knäppa några vanliga byxor längre. Står och smyger i omklädningsrummet för att ingen arbetskamrat skall se den lilla runda magen. Vill ju absolut berätta för cheften först, det känns bäst så. Jobbigt bara eftersom att jag inte är fast anställd och inte vet vilka rättigeheter jag har till förlängning av vikariat och liknande. Ringer facket för att få lite råd och blir häpen över svaret: Självklart ska jag inte bli diskrimminerad på grund av att jag är gravid men att en chef kan alltid hävda att jag inte blir förlängd av andra orsaker och då är det svårt att bevisa motsatsen. Så deras rekommendation är att jag inte ska berätta något för chefen. Jag ska se till att jag blir förlängd först, och om det börjar synas innan dess så tycker de att chefen får fråga mig rakt ut istället. Jag känner mig jätteilla till mods och tycker att det bara känns som en börda att inte få berätta. Jag känner att jag har en bra relation med min chef och kan inte drömma om att hon skulle behandla mig annorlunda för att jag är gravid. Känner mig jättedeppig efter samtalet med facket.
//E
//E
Gravid i v. 13
Äntligen dags för ultraljudet! Men innan dess ett besök hos barnmorskan. Jag släpar med mig M som tycker att det känns lite jobbigt att sitta där och prata om vårt privatliv. Jag tror att vi båda var ganska positivt överraskade efter besöket. Barnmorskan var mycket bättre än förra gången och informerade både mig och M om sådans som kändes relevant. Hon undrade om vi hade varit på ultraljudet än, men vi ska dit imorgon. Är så nervös! Hon informerar om att hon skickat en remiss för rutinultralljud också som vi blir kallade till runt vecka 18. Vi ska inte träffa barnmorskan förrän i v 25 sedan... det känns som lååååång tid dit!
Dagen är här. Dagen för ultraljudet. NUP-ultraljudet eller KUB-ultraljudet eller vad man vill kalla det. (NUP är själva mätningen de gör av nackspalten under ultraljudet och KUB står helt enkelt för kombinerat ultraljud och blodprov eller nåt sånt). Är nervös av två anledningar: 1: jag har fortfarande stor skräck för att det inte ska finnas någon bebis i magen. 2: Specialistmödravården ligger i samma hus som jag själv arbetar i på sjukhuset. Jag vill inte att någon av mina arbetskamrater skall se att jag går dit, jag vill inte berätta än att jag är gravid. Saken är den att det som ligger på denna våning är bara specialistmödravården och förlossningen. That's it. Känns inte som att man kan hitta på någon bra anledning till att man skulle vistas där privat... Om man inte är gravid så att säga... Så... under veckan har jag givetvis rekat om det finns någon annan väg dit, där jag förhoppningsvis inte stöter på någon kollega. Jag hittar till slut trapporna som jag tror skall rädd mig (alla på jobbet åker hiss). De går från alla våningsplan och ut i entrén. Det enda är att det inte går att komma in trappvägen utan nyckel.. så det funkar som utväg, men hur ska jag ta mig in?
Jag beslutar mig samma dag som vi ska på undersökningen att åka med hissen upp till våning 1 och sedan ta trapporna upp till våning 4. M tycker att jag är jättelarvig. Jag är så nervös att jag knappt är talbar och bara väser åt honom att ta hissen upp och vänta på mig där. Väl på våning 1 inser jag att man inte kan nå trappsystemet härifrån. Fan. Resonerar med mig själv hur jag ska göra nu. Beslutar mig för att åka upp till vån 3 (där ligger kvinnokliniken). Om jag möter en kollega där så kan det ju finnas massor av orsaker att jag befinner mig där, många som skulle kunna vara väldigt privata och då slipper man nog frågor. Så med andan i halsen tar jag hissen och när dörrarna öppnas står två vitklädda människor precis utanför. Hjärtat stannar och börjar inte slå igen förrän jag ser att det inte är några jag känner. Smyger snabbt till trapporna och flåsar upp till vån 4 där M står och väntar lite otåligt.
Visas in på ett undersökningsrum av en barnmorska. Får lägga mig på britsen och får varm gele på magen. Nu kan jag knappt andas och rummet snurrar. Vad ska vi göra om det inte är en liten bebis i magen? Jag kommer inte att klara det. Barnmorskan startar ultraljudsundersökningen och först ser jag ingenting på skärmen. Hjärtat sjunker ihop. Det känns tomt. Men så plötsligt uppenbarar sig en liten krabat på skärmen!
- Det är bara ett foster, säger barnmorskan rutinmässigt.
Bara ett. Bara ett! Det är ett mer än jag hade vågat hoppas på! Ett foster räcker så bra så, tack så mycket! M uttrycker lite mer besvikelse, han har alltid velat ha många barn och kunde nog ha tänkt sig två på en gång. (Han kan nog tänka sig det ja, men det är inte han som ska föda barnen). Barnmorskan säger att det är för mycket urin i blåsan och skickar ut mig för att kissa. Jag är helt euforisk och hittar inte lysknappen på toaletten. Av någon anledning känner jag mig jättestressad eftersom att både barnmorskan och M sitter och väntar i rummet bredvid. Jag trycker frenetiskt på lysknappen men ingenting händer. En gång blinkar det till i lamporna, men då har jag redan tryckt igen och det förblir svart. Det går upp för mig att jag kanske inte skulle ha tryckt på knappen överhuvutaget, det är säkert en sådan liten knapp som reagerar på rörelse och tänder sig automatiskt. Men som sagt, nu är jag stressad och lite oklar i huvudet och skadan är redan skedd. Nu är jag så stressad att jag inte hinner tänka ut någon lösning, så jag trevar mig fram till toaletten i mörkret. Hittar som tur är också handfatet och sedan ut ur rummet. Hoppas innerligt på att ingen skall se när jag kommer ut från den becksvarta toaletten och undra vad jag höll på med där inne... In igen i undersökningsrummet och upp på britsen. Nu kan jag i alla fall slappna av lite under undersökningen och kan titta lite mer på den lilla saken som flyter omkring därinne. Barnmorskan gör sina mätningar och ser att hjärtat slår och att den har två armar och två ben. M är skeptisk och står ca 1 mm från bildskärmen och deklarerar att han minsann inte kan se något hjärta. Jag fräser:
- Men du är ju inte utbildad för att kunna se det heller!
Om bara barnmorskan säger att det ser bra ut så är jag nöjd! Barnmorskan gör sina uträkningar utifrån blodproverna som jag lämnat och måtten hon tagit nu på fostrets nackspalt och meddelar att det är mycket liten risk att barnet ska ha någon kromosomavvikelse. Jag är så glad och tycker inte att det spelar någon roll vad hon säger, jag har fått se det jag velat se så länge. Att det faktiskt finns en liten krabat där inne!
Smyger ut samma väg som jag kom, det vill säga trapporna. M tycker att jag ska skärpa mig och ta hissen men jag vägrar. Så jag rusar trapporna ner och känner mig som den lyckligaste personen i hela världen!
//E
Dagen är här. Dagen för ultraljudet. NUP-ultraljudet eller KUB-ultraljudet eller vad man vill kalla det. (NUP är själva mätningen de gör av nackspalten under ultraljudet och KUB står helt enkelt för kombinerat ultraljud och blodprov eller nåt sånt). Är nervös av två anledningar: 1: jag har fortfarande stor skräck för att det inte ska finnas någon bebis i magen. 2: Specialistmödravården ligger i samma hus som jag själv arbetar i på sjukhuset. Jag vill inte att någon av mina arbetskamrater skall se att jag går dit, jag vill inte berätta än att jag är gravid. Saken är den att det som ligger på denna våning är bara specialistmödravården och förlossningen. That's it. Känns inte som att man kan hitta på någon bra anledning till att man skulle vistas där privat... Om man inte är gravid så att säga... Så... under veckan har jag givetvis rekat om det finns någon annan väg dit, där jag förhoppningsvis inte stöter på någon kollega. Jag hittar till slut trapporna som jag tror skall rädd mig (alla på jobbet åker hiss). De går från alla våningsplan och ut i entrén. Det enda är att det inte går att komma in trappvägen utan nyckel.. så det funkar som utväg, men hur ska jag ta mig in?
Jag beslutar mig samma dag som vi ska på undersökningen att åka med hissen upp till våning 1 och sedan ta trapporna upp till våning 4. M tycker att jag är jättelarvig. Jag är så nervös att jag knappt är talbar och bara väser åt honom att ta hissen upp och vänta på mig där. Väl på våning 1 inser jag att man inte kan nå trappsystemet härifrån. Fan. Resonerar med mig själv hur jag ska göra nu. Beslutar mig för att åka upp till vån 3 (där ligger kvinnokliniken). Om jag möter en kollega där så kan det ju finnas massor av orsaker att jag befinner mig där, många som skulle kunna vara väldigt privata och då slipper man nog frågor. Så med andan i halsen tar jag hissen och när dörrarna öppnas står två vitklädda människor precis utanför. Hjärtat stannar och börjar inte slå igen förrän jag ser att det inte är några jag känner. Smyger snabbt till trapporna och flåsar upp till vån 4 där M står och väntar lite otåligt.
Visas in på ett undersökningsrum av en barnmorska. Får lägga mig på britsen och får varm gele på magen. Nu kan jag knappt andas och rummet snurrar. Vad ska vi göra om det inte är en liten bebis i magen? Jag kommer inte att klara det. Barnmorskan startar ultraljudsundersökningen och först ser jag ingenting på skärmen. Hjärtat sjunker ihop. Det känns tomt. Men så plötsligt uppenbarar sig en liten krabat på skärmen!
- Det är bara ett foster, säger barnmorskan rutinmässigt.
Bara ett. Bara ett! Det är ett mer än jag hade vågat hoppas på! Ett foster räcker så bra så, tack så mycket! M uttrycker lite mer besvikelse, han har alltid velat ha många barn och kunde nog ha tänkt sig två på en gång. (Han kan nog tänka sig det ja, men det är inte han som ska föda barnen). Barnmorskan säger att det är för mycket urin i blåsan och skickar ut mig för att kissa. Jag är helt euforisk och hittar inte lysknappen på toaletten. Av någon anledning känner jag mig jättestressad eftersom att både barnmorskan och M sitter och väntar i rummet bredvid. Jag trycker frenetiskt på lysknappen men ingenting händer. En gång blinkar det till i lamporna, men då har jag redan tryckt igen och det förblir svart. Det går upp för mig att jag kanske inte skulle ha tryckt på knappen överhuvutaget, det är säkert en sådan liten knapp som reagerar på rörelse och tänder sig automatiskt. Men som sagt, nu är jag stressad och lite oklar i huvudet och skadan är redan skedd. Nu är jag så stressad att jag inte hinner tänka ut någon lösning, så jag trevar mig fram till toaletten i mörkret. Hittar som tur är också handfatet och sedan ut ur rummet. Hoppas innerligt på att ingen skall se när jag kommer ut från den becksvarta toaletten och undra vad jag höll på med där inne... In igen i undersökningsrummet och upp på britsen. Nu kan jag i alla fall slappna av lite under undersökningen och kan titta lite mer på den lilla saken som flyter omkring därinne. Barnmorskan gör sina mätningar och ser att hjärtat slår och att den har två armar och två ben. M är skeptisk och står ca 1 mm från bildskärmen och deklarerar att han minsann inte kan se något hjärta. Jag fräser:
- Men du är ju inte utbildad för att kunna se det heller!
Om bara barnmorskan säger att det ser bra ut så är jag nöjd! Barnmorskan gör sina uträkningar utifrån blodproverna som jag lämnat och måtten hon tagit nu på fostrets nackspalt och meddelar att det är mycket liten risk att barnet ska ha någon kromosomavvikelse. Jag är så glad och tycker inte att det spelar någon roll vad hon säger, jag har fått se det jag velat se så länge. Att det faktiskt finns en liten krabat där inne!
Smyger ut samma väg som jag kom, det vill säga trapporna. M tycker att jag ska skärpa mig och ta hissen men jag vägrar. Så jag rusar trapporna ner och känner mig som den lyckligaste personen i hela världen!
//E
Gravid i v. 12
Jag och I åker på kryssning med vårat fackförbund. Denna resa har vi sett fram emot länge, jag tror att vi anmälde oss för flera månader sedan. Jag ber dock om ursäkt för att jag inte kan dricka något alkoholhaltigt under resan (vilket kanske hade varit tanken...) men hävdar med bestämdhet att I skall inta så mycket vin hon känner för ändå. Självklart ska vi ha det jätteroligt! Konferensen är jättetrevlig. Något annat som är postivit är den överdådiga kakbuffén som vi bjuds på innan båtens avgång. Massor med bakverk i små blitar att bara plocka på sig på sin lilla assiett. Det tråkiga är att jag är inne i något konstigt stadie av graviditeten där jag är vrålhungrig men så fort jag äter bara lite, lite så blir jag proppmätt och mår illa. Jättetråkigt! Jag som alltid brukar kunna äta hur mycket som helst!
Då båten avgår är vi bjudna på middag ombord.. lite halvbra käk, fisken var till hälften övergrillad och till hälften rå, och efterrätten bestod av tiramisu som inte är någon personlig favorit. I och jag hamnade själva vid ett bord (de flesta reste i lite större sällskap). Vi satte oss bredvid varandra i en soffa och kände oss jättefåniga under middagen. I tog ett glas rött (eller var det vitt? Minne som en guldfisk) och jag ville lyxa till det med ett glas alkoholfritt. Efter 15 min lyckades kyparen hitta och damma av en gammal flaska alkoholfritt vin och frågade om jag ville ha den. Man var tvungen att köpa hela flaskan, ca 50 cl. Okej, självklart köper jag hela flaskan, nu ska vu ju ha det lite trevligt här på vår resa! Vinet hette "Rotlack" och jisses vad det sved bra i munnen då man förtärde det! Det hade verkligen nog av syra... I och jag skrattade jättemycket då hon fick smaka på det utsökta "Rotlack" och middagen gick relativt fort. Efteråt smög vi förbi taxfreen och inhandlade läsk, chips och röd lakrits som fick bli substitut efter den underbara middagen... (Nu var det verkligen tack och hej med mina nyttighetsplaner).
Väl i hytten (som faktiskt har tv!) mumsar vi i oss nyttigheterna.. vid 23.00-tiden är jag totalt utmattad och somnar nästan. En mycket besviken I säger att vi måste faktiskt gå upp på något dansställe eller göra NÅGONTING. Självklart förstår jag det, det är bara att pallra sig ur sängen och fixa till sig lite. En vid klänning och ett par höga pumps och jag känner mig nästan som en vanlig partypingla. Har redan blivit så svullen om magen att jag ser lite gravid ut i vanliga kläder faktiskt. Gravid eller småfet. Så en vid klänning känns helt rätt! Upp på "nattklubben" och dansar järnet. Både I och jag är helnyktra och det är faktiskt väldigt kul att kolla in alla packade svenssons som har "the time of their life"... Och så vid 00.30-snåret dyker kvällens stjärna upp: DJ Mendez! Haha, 40-årig "gubbe" med texten "LATINO" tatuerad över hela magen.. kanske inte allt för hett. Efter Mendez bestämmer vi oss för att knoppa.
Resten av resan flyter på bra, som sagt mycket intressant innhåll och bra diskussioner. Väldigt trött efter hemfärden. Men det har man kanske rätt att vara?
//E
Då båten avgår är vi bjudna på middag ombord.. lite halvbra käk, fisken var till hälften övergrillad och till hälften rå, och efterrätten bestod av tiramisu som inte är någon personlig favorit. I och jag hamnade själva vid ett bord (de flesta reste i lite större sällskap). Vi satte oss bredvid varandra i en soffa och kände oss jättefåniga under middagen. I tog ett glas rött (eller var det vitt? Minne som en guldfisk) och jag ville lyxa till det med ett glas alkoholfritt. Efter 15 min lyckades kyparen hitta och damma av en gammal flaska alkoholfritt vin och frågade om jag ville ha den. Man var tvungen att köpa hela flaskan, ca 50 cl. Okej, självklart köper jag hela flaskan, nu ska vu ju ha det lite trevligt här på vår resa! Vinet hette "Rotlack" och jisses vad det sved bra i munnen då man förtärde det! Det hade verkligen nog av syra... I och jag skrattade jättemycket då hon fick smaka på det utsökta "Rotlack" och middagen gick relativt fort. Efteråt smög vi förbi taxfreen och inhandlade läsk, chips och röd lakrits som fick bli substitut efter den underbara middagen... (Nu var det verkligen tack och hej med mina nyttighetsplaner).
Väl i hytten (som faktiskt har tv!) mumsar vi i oss nyttigheterna.. vid 23.00-tiden är jag totalt utmattad och somnar nästan. En mycket besviken I säger att vi måste faktiskt gå upp på något dansställe eller göra NÅGONTING. Självklart förstår jag det, det är bara att pallra sig ur sängen och fixa till sig lite. En vid klänning och ett par höga pumps och jag känner mig nästan som en vanlig partypingla. Har redan blivit så svullen om magen att jag ser lite gravid ut i vanliga kläder faktiskt. Gravid eller småfet. Så en vid klänning känns helt rätt! Upp på "nattklubben" och dansar järnet. Både I och jag är helnyktra och det är faktiskt väldigt kul att kolla in alla packade svenssons som har "the time of their life"... Och så vid 00.30-snåret dyker kvällens stjärna upp: DJ Mendez! Haha, 40-årig "gubbe" med texten "LATINO" tatuerad över hela magen.. kanske inte allt för hett. Efter Mendez bestämmer vi oss för att knoppa.
Resten av resan flyter på bra, som sagt mycket intressant innhåll och bra diskussioner. Väldigt trött efter hemfärden. Men det har man kanske rätt att vara?
//E
Gravid i v. 11
Går på info om fosterdiagnostik. Man kan genom blodprov på mamman samt ett tidigt ultraljud kartlägga risken för att få ett barn med kromosomförändringar. Jag lyssnar med ett halvt öra på informationen, det enda som ljuder i mina öron är "tidigt ultraljud", om och om igen. Det finns alltså en möjlighet att jag inte behöver vänta tills vecka 18 för att veta om det verkligen är en bebis i magen? Klart att jag vill det, strunt samma i den andra diagnostiken, ge mig ett ultraljud! Jag säger givetvis inte detta högt utan låtsas att jag är SÅ intresserad av att få reda på om barnet har kromosomavvikelse eller inte. Lämnar blodprov på vårdcentralen och bokar tid för ultraljud på sjukhuset. Yes!
//E
//E
Gravid i v. 10
Träffar kollegan och kompisen I på fika på stan. Pratar om ditt och datt i sedvanlig ordning. Hon frågar sedan finurligt hur det gick hos "tandläkaren" här om dagen. Jag hör på henne att hon anar att det inte var hos tandläkaren jag var.. Jag överväger en sekund att ljuga, men det går inte! Jag som ville vänta med att berätta tills typ v 12 eller så. Jag ser på henne att hon kommer se igenom mig.. jag flackar med blicken och säger:
-Ja.. alltså...
Jag ser hur I lutar sig framåt över bordet med stor förväntan i blicken:
- Ja?
- Ja, jag var inte hos tandläkaren....
-Nej? (Ännu mer framåtlutad, ännu mer nyfikenhet i ögonen)
-Det är alltså så här att jag är på smällen. (Puh)
-NEJ! Men Guuuuuuud vad roligt! Jag anade att det var något på gång, jag sa det till H igår, att jag misstänkte att du var gravid. Jag har ett sjätte sinne!
Och så fortsatte vi prata oss igenom det hela, allt från graviditetssymtom till fortsatt livssituation med mera, med mera (så som det lätt blir när två tjejer går igenom minsta detalj i en händelse).
Skönt på något sätt att berätta för någon också.. även om det skulle hända något med bebisen så kan det vara bra att de närmaste vet om det ändå.. det är ju inte på något vis något man skall skämmas över. Så, när jag åker till Stockholm för att shoppa med min gravida kompis L berättar jag även för henne att jag också väntar barn. Hon börjar gråta mitt bland allt folk på bussen. Hon ber om ursäkt för att hon gråter, det är hormonerna. Hon är givetvis jätteglad! Vi kollar sedan på bebiskläder till hennes barn som kommer om 15 veckor om allt går enligt planerna (jag tjuvkikar lite med stor förundran, kul att kolla på det men ALLDELES för tidigt att ens fundera på att handla något till min eventuella bebis).
Tycker att det känns konstigt att två av mina närmaste kompisar vet om att jag är gravid men inte att mamma och pappa vet så jag ringer till dem och berättar. Jag börjar såklart grina när jag talar om det. Varför det? Vad är det med dessa hormoner??? Känner mig smått instabil.
//E
-Ja.. alltså...
Jag ser hur I lutar sig framåt över bordet med stor förväntan i blicken:
- Ja?
- Ja, jag var inte hos tandläkaren....
-Nej? (Ännu mer framåtlutad, ännu mer nyfikenhet i ögonen)
-Det är alltså så här att jag är på smällen. (Puh)
-NEJ! Men Guuuuuuud vad roligt! Jag anade att det var något på gång, jag sa det till H igår, att jag misstänkte att du var gravid. Jag har ett sjätte sinne!
Och så fortsatte vi prata oss igenom det hela, allt från graviditetssymtom till fortsatt livssituation med mera, med mera (så som det lätt blir när två tjejer går igenom minsta detalj i en händelse).
Skönt på något sätt att berätta för någon också.. även om det skulle hända något med bebisen så kan det vara bra att de närmaste vet om det ändå.. det är ju inte på något vis något man skall skämmas över. Så, när jag åker till Stockholm för att shoppa med min gravida kompis L berättar jag även för henne att jag också väntar barn. Hon börjar gråta mitt bland allt folk på bussen. Hon ber om ursäkt för att hon gråter, det är hormonerna. Hon är givetvis jätteglad! Vi kollar sedan på bebiskläder till hennes barn som kommer om 15 veckor om allt går enligt planerna (jag tjuvkikar lite med stor förundran, kul att kolla på det men ALLDELES för tidigt att ens fundera på att handla något till min eventuella bebis).
Tycker att det känns konstigt att två av mina närmaste kompisar vet om att jag är gravid men inte att mamma och pappa vet så jag ringer till dem och berättar. Jag börjar såklart grina när jag talar om det. Varför det? Vad är det med dessa hormoner??? Känner mig smått instabil.
//E
